2009 Montevertine

Man kanske skulle döpa om bloggen till Stofilen? Jag tycker ju om ohippa gubbviner från Bordeaux, gillar old-school jänkare som Dunn, Togni och Ridge, och kan bli knäsvag av traddonebbiolo från adresser som Roagna och Burlotti. Från châteauneuf-du-pape dricker jag helst gammeldags producenter som Vieux Donjon, Charvin och Pégau, och när det gäller sangiovese så är frågan om jag inte tycker den är som allra bäst om den kommer från Montevertine.

Ibland känns det som att hela vinvärlden är inne i en moderniseringsfas. Det satsas och byggs och planteras och konsultas och snart är väl varenda vin gjort på felfria, höggradigt mogna druvor som en för en valts ut och putsats för hand för att sedan vinfieras efter konstens alla regler och uppfostras i den dyraste franska ek som går att uppbringa för pengar. Det där är förstås bra på många vis. Risken för konsumenten att stöta på undermåliga, defekta viner har nog aldrig varit lägre. Och det har väl aldrig funnits så många 90-pluspoängare från så många olika regioner som nu. Om man nu bryr sig om sådant.

Men när det kommer till den egna plånboken; när det handlar om vilka viner jag köper för att dricka och lagra, ja då är jag påtagligt ofta där igen. Bland tjurskallarna och traditionalisterna. Stofilen.

En av de intressantaste diskussionerna i bloggosfären under veckan som gick gällde vilken väg Toscana skall ta i framtiden. Det är väl få regioner som har genomgått samma metamorfos de senaste trettio åren, och med lyckat resultat får man säga. Det kryllar av turister på de där kullarna, och poängen formligen regnar över den ena cabernetspetsade, barriquelagrade supertoscanaren efter den andra. Att då komma och förespråka en tillbakagång till en mer gammeldags stil kan tyckas väl reaktionärt. Samtidigt är det intressant att notera att pendeln tycks vara på väg att svänga tillbaka åt just det hållet. När en dokumenterad ektomte som Francesco Mazzei börjar experimentera med större fat och tala om kursändring är något på gång.

Min egen relation till Toscanas viner är inte okomplicerad. När vinintresset spårade ur på allvar var moderniseringen redan genomförd, och namn som Brolio och Fonterutoli blev stapelvaror på bordet. Ofta med stöd av de svenska vinjournalisterna som utmålade vinerna som Toscanas gåva till mänskligheten (när de inte bjöd på recept på "Baronens köttfärssås"). Problemet är bara att jag efter hand insåg att jag fullständigt hatar den där krocken mellan surkörsbär och chokladbittra fat. Men det är en historia ni har hört förut, och inte bara på den här bloggen.

Vad vill jag egentligen säga med allt det här? Jo, det är förstås bra att olika stilar får finnas och frodas, och det är väl tur att vinvärlden inte är stationär, men jag kan inte låta bli att vara tacksam över de där tjuriga traditionalisterna som vägra haka på samma tåg som alla andra. Som Sergio Manetti och hans Montevertine. Om ni som jag stundtals har sviktat i tron på sangioveses storhet och Toscanas terroir så är den ungefär det bästa botemedel man kan tänka sig.

PS. Just det, det var ju ett vin som dracks också och satte igång alla funderingar. Ja, ni vet ju egentligen redan hur det här smakar. Intressantare att jämföra med de senaste årgångarna. Väntar man sig en öppen och tillgänglig charmör à la nollsjuan blir man besviken. Nollnian är påtagligt knuten och återhållen i flera timmar efter uppkorkandet. Men när den väl kommer igång är allt ungefär som vanligt med eterisk rödfrukt, blommor och grusiga mineraler. Smaken bär inga spår alls av den varma årgången utan är daggfrisk och burgundisk, med fin koncentration och längd, om än en smula sträng och oförlöst. Det känns som det finns mer inneboende kraft än hos exempelvis nollåttan, men det här måste ligga till sig en stund.