Vi har aldrig druckit det här vinet tidigare men efter Finare Vinares hyllningar av både nollnollan och den här nysläppta årgången känns det som det är dags. Jag har inte riktigt varit kompis med kombon Toscana och barriquer på sistone, men nu pratar vi mestadels bordeauxdruvor (60% cabernet sauvignon, 30% merlot och 10% syrah) och de brukar som bekant kunna tugga i sig ekaromer till frukost, lunch och middag. Efter en ovanligt pressad vecka är vi sugna på en skön, harmonisk inflygning till den efterlängtade helgen, gärna i business class med extra fluffiga säten...
2004 Ghiaie della Furba ser åtminstone rätt drickfärdig ut i glasen med en rödbrun färg. Doften är med i matchen direkt - öppen och utåtriktad och helt utan gröna eller stjälkiga aromer. Däremot finns faktiskt redan nu en antydan till bränt socker och cherry coke i den annars körsbärs- och plommontonade frukten. Man kan ana att det här nog blir rena julmusten på sikt, men i nuläget är doften fräsch och pigg. Utöver frukt handlar det mest om olika nyanser av fat med kaffe, mintchoklad, lakrits och ljus tobak, men alltihop sitter ihop på ett snyggt sätt där det känns som vinmakaren använt lätta penseldrag istället för hela rollern. Och trots faten skiner ursprunget igenom; även om druvorna är 100% franska tycks helheten väldigt toskansk, en känsla som blir ännu starkare när det efter en stund tillkommer lite violer och örter ovanpå den mörka frukten. Då har vi redan fått dela ut extra pluspoäng för en dammig jordighet och en mild, lantlig stallighet.
I munnen får man ett vin med ganska höga, något kartiga (italienska) fruktsyror och en rejäl skopa frukt och fat. Det är modernt men samtidigt väldigt stiligt genomfört med en fräsch, syrlig svalhet och fint integrerade, måttligt rostade ektoner utan den där krocken mellan surkörsbär och valrhonabitterhet som nuförtiden väcker i det närmaste anafylaktiska reaktioner hos mig. Tanninerna känns mjuka, snälla och förunderligt sammetslika men ger nog med grepp för att stå upp till kvällens köttbit. Eftersmaken bjuder på utmärkt längd och en fullständigt strålande mineralkaraktär.
Riktigt gott, välgjort och proffsigt - precis vad vi önskade oss ikväll. Skall man lägga det allra mest finmaskiga smakfiltret på intrycken så är kanske vinet en smula strömlinjeformat och opersonligt, men vi slänger raskt sådana funderingar åt sidan till förmån för ren och skär glupande njutning. Fast söker man alternativ till Bordeaux får man nog leta vidare, vinet känns mer som ett utmanare till exempelvis Mazzeis Castello di Fonterutoli även om druvsammansättningen är en helt annan och det här faktiskt är bättre. Gillar man toskanare med fatkaraktär lär man gå i spinn. Kanske inget att spara i femton, tjugo år, men sitter som en smäck redan nu till en stor bistecca alla Fiorentina....(92)
7 kommentarer:
Hej Le Francofil,
Kanske är det ändå en utmärkt kopia av en stor Bordeaux. Och kanske kan man ändå spara detta vin i 20 år. 1995 var jag med på ett stort kalas och vid mitt bord satt det flera kända ägare av toppslott i Bordeaux, engelska vinjournalister, bl.a. Michael Broadbent och några sommelierer. Till en av varmrätterna fick vi detta vin serverat blint från 1975 och samtliga vid bordet var övertygade om att vi drack en stor Bordeaux. Jag tyckte likadant, vem vågade säga emot Michael Broadbent och ägarna av Figac och Pichon Lalande?
Hej igen,
När jag tänker efetr var det nog Villa di Capezzana 1975 vi drack vid kalaset 1995.
Nej Broadbent tjafsar man nog inte emot - då drämmer han väl käppen i huvudet på en ;-)
Det är förstås knepigt när man provar öppet, men jag tyckte verkligen både doft och munkänsla var omisskännligt italienska, och att vinet tycktes ha kommit en bra bit på vägen redan, men vem vet. Jag skulle inte ha något emot att skölja ned ett par stora portioner humble pie med en perfekt mogen Lafite look-alike sådär runt 2024...om man nu klarar att spara någon flaska så länge.
Gott redan nu hur som helst, passade på att fylla på med några flaskor i förmiddags.
Villa di Capezzana är kanske mer sannolikt, första årgången av Ghiaie var väl 1979?
Jag hoppas gå i spinn - oavsett att min smak lämnat Toscana aningen akterseglat.
Men när det här dök upp i backspegeln köpte jag några stycken.
Jag har i goda vänners lag delat en flaska av årgång 2000 i Florens hos en god vän. Kan jag få en sådan resa igen går jag definitivt i spinn, så första flaskan lär gå i helgen.
Sedan avser jag att spara åtminstone någon flaska så den får se sin tioårsdag.
Vad gäller Villa di Capezzana så har jag ett par 04:or hemma av den också. Den är jättefin men sannolikt fortfarande i behov av ytterligare lagring. Jag har dock svårt att se hur den ska komma att likna en stor Bordeaux ens om 14 år och lär sannolikt inte bli överbevisad - jag tror de går åt innan dess.
Go for it, Henrik. Känner jag dig rätt så sitter du med ett stort leende i helgen. Med facit i hand skulle jag satsa på två timmar i karaff.
Två timmar i karaffen - will do!
Kollade för övrigt på Cellartracker angående Villa di Capezzana - drickfönstret för 04 anges tämligen liberalt till 2012-2028. Hmm, jag har druckit två och hittills tyckt att de varit väl unga, men ändå njutbara. 2018 hade jag gått med på utan problem, men 2028 ...
Jag blir lite sugen på att hitta bra förvaring åt dem - En italiensk Lafite för 179 pix är inte fel.
Brett leende - check!
Sitter här med sista slatten Ghiaie della Furba och, ja, jag ler brett.
Den var lite blyg vid karaffering, jag fick faktiskt nästan lite bourgognevibbar av de vegetala inslagen som samsades med en orientalisk kryddbasar och svårflörtad frukt.
En timme senare tittade cassisen och stallet fram och ytterligare en timme senare vill de italienska körsbären vara med och stallet börjar likna en elefantbur som någon står och grillar mörkt kött i. Visst finns här fat, men jag tycker att de lirar med och inte mot helheten. Lite kaffe, lite eucalyptus (mint?), örter och lite stenkross samsas med kryddigheten och kaffetonerna. Det är rejält fylligt, undrar om det är syrahn som ger lite Hermitage-dopning?
Jag tycker mycket om det här, tycker stallet och mineralerna ger karaktär, syrorna är bra till potatisgratängen och lammet liksom till gruyèren efter maten. Tanninerna är underbart mogna och jag är övertygad om att de 92-93p jag ger i dag kan bli någon till om ett år eller tre.
Skicka en kommentar