Frågan är om inte Barone Ricasoli toppar listan över producenter som är fullständigt sönderkramade i Sverige men som utomlands snarare betraktas som en bland många? Finns det egentligen några som dricker mer Ricasolivin per capita än svenskarna? Brolio, Campo Ceni, Formulae, Torricella, Casalferro och Rocca Guicciarda är välbekanta namn som återkommer gång på gång både på monopolets hyllor och i vinskribenternas prisvärdeslistor. Det finns väl inte en munskänkssektion som inte har åtminstone ett av ovanstående viner som stående inslag på sina provningar? Och jag gissar att det ligger rätt mycket Ricasoli i svenska vinälskares källare, speciellt när det kommer till flagskeppet Castello di Brolio.
När mitt vinintresse ballade ur på allvar i början av tjugohundratalet och jag fortfarande mest läste svenska skribenter kunde man lätt tro att Castello di Brolio tillhörde den absoluta toppen av vad vinvärlden kunde erbjuda, möjligen i konkurrens med Castello di Fonterutoli i vissa årgångar. Per Bill delade ut nittiofempoängare som om det inte fanns någon morgondag, och betygsskalan slog i taket i var och varannan vinspalt. Missförstå mig inte nu - jag gillar många av Ricasolis viner och dricker gärna Castello di Brolio - men håll med om att det är imponerande av både producent och importör att pinka in en så stor del av monopolmarknaden? Och lite tragiskt med tanke på hur mycket bra vin som görs i Toscana...
Utomlands har omdömena varit svalare. Flaggskeppet brukar landa runt 90-strecket vilket förstås fortfarande är ett riktigt fint betyg, men som kanske inte riktigt indikerar att man har Toscanas största gåva till mänskligheten i glaset. Men nu har Wine Spectators James Suckling sett ljuset. Kanske har han äntligen fått lära sig att laga baronens köttfärssås, men nollsexan klockade in på rent uppseendeväckande 96 pinnar och en minst lika ögonbrynshöjande femteplats på tidningens årsbästalista i vintras. Jag hade nog köpt denna nylanserade årgång ändå - som sagt, jag brukar gilla det här vinet - men visst blir man lite extra nyfiken?
2006 Castello di Brolio öppnar med en parfymerad doft som av violer och hudkräm med aloe vera på en bakgrund av mörk frukt som drar åt både plommon, moreller och svarta vinbär. I övrigt handlar det mesta om olika nyanser av fat - mandelmassa, ljus tobak, kryddor, kaffe, vanilj och choklad. Lite mint skänker extra höjd men annars känns vinet rätt primärt, om än i en tillgänglig, genomluftad stil med visst Bordeauxtycke. Och det är inte alls dumt att sniffa på.
I munnen får man ett proffsigt hantverk med modern fruktighet, sedvanligt diskantrika italienska syror och rätt gott om chokladiga fat som ändå sjunkit in en del i helheten frånsett en liten men inte helt snygg anstrykning av fudge som säkert försvinner med tiden. Tanninerna är finkalibriga och eftersmaken hänger kvar en bra stund. Det är riktigt stiligt genomfört utan för mycket extraktion eller rostning - snarare får man beteckna vinet som rätt elegant i den här barriquepräglade stilen - men skall man klaga på något så hade jag kanske förväntat mig lite mer. Trots att jag var riktigt sugen på en chianti till kvällens lammracks och italieninspirerade gratäng på tomat, aubergine, squash, basilika och parmesan infinner sig inte riktigt den där svårfångade känslan av feeling; vinet berör inte riktigt. Gott och snyggt, men inget att hetsa upp sig för mycket över. Någon flaska för framtiden blir bra, men knappast något jag lägger undan stora mängder av. (90-91)
10 kommentarer:
Det var på tiden att någon tog tag i den här 96-poängaren ;-)
Som representanter för den del av svenska folket som har Castello di Brolio i källaren måste vi bara få påpeka att det roligaste kommer sen. Vid åtta års ålder börjar mungiporna peka uppåt på riktigt.
Annars är analysen klockren. För att slippa de instängda monopolvibbarna, varför inte kolla in utbudet på superiore.de
Jag var nere och petade på en från millennieskiftet senast igår. Men passade, men vilken vecka som helst. Så jag kommer nog köpa en eller två och vänta till 2018 si-så-där.
Men standard-tjutet har jag inte druckit på år nu. Det var ju en årgång (vilken jag inte kommer ihåg på rakt arm) som var riktigt bra (2002? 2004?) men därefter har vinet landat i ointressets våtmarket. Borde jag revidera mina åsikter?
/MW
AuZone provade Brolio vs. Fonterutoli, resultatet blev lite oväntat:
http://www.winepunk.net/WinePunk/Provat/Poster/2010/4/26_Brolio_vs._Fonterutoli_AuZone.html
Brolio fick en del stryk, sämre balans och rent tristare, oväntat men blindprovningar ljuger inte...
FV - ja, Suckling hamnar i utvisningsbåset tillsammans med Laube. Hur han kan jaga upp det här stackars vinet bland vinvärldens absoluta toppar är fullständigt jävla obegripligt. Men Wine Spectator är inte helt oanvändbar för osmakade inköp; Molesworth har ju påfallande ofta smaklökarna på samma planhalva som jag - dessutom skriver han rätt bra noteringar. Välkomna i Brolio-klubben för övrigt, vi är nog rätt många...
MW - 2004 Brolio tyckte jag var riktigt bra när den kom. Nollsexan var däremot urbota trist när vi fick den hos mina föräldrar. Och nollsjuan dök upp på distriktsmästerskapet hos Munskänkarna härom månaden. Inte dålig, men heller inget utropstecken. Å andra sidan trodde jag det handlade om en enklare högra stranden...
Jag har följt alla årgångar av detta vin sen 98. De årgångar som har stuckit ut är 99, 01 och - 06. Jag minns 01:an som bäbis, och den var ungefär som 06:an är nu, dvs knuten och med ganska kort eftersmak, relativt syrarik, men med fin elegans. Jag tror att komplexiteten kommer fram på ett helt annat sätt om sisådär 5 år. 96 poäng tror jag inte att det når ens då, men kanske 94-95?
Det här är en intressant spaning. En sak som slagit mig av att läsa gammelmediernas är just att Brolio och Fonterutoli ofta är "ett minne för livet". Det är ju inte ett problem i sig att jag själv inte håller med men det är intressant hus lite jag håller med om deras betygsättningar och hur ointressant jag tycker att deras journalistik är. Det lustiga i det hela är att jag aldrig hört gammelmedierna med ett enda ord nämna bloggvärlden vilket jag tycker är häpnadsväckande med tanke på hur liten jag gissar att den totala vinbranschen är. Jag är egentligen ointresserad av att klaga på de etablerade skibenterna men jag tycker att det är otroligt hur lite de låtit sig påverkas av andra trender och fenomen än att betygsätta sommarens lådviner. Eller hylla Brolio och Fonterutoli för den delen.
Sen köpte jag förstås en sexa på majsläppet.
Hammerhead - säkert är vinet ännu godare om 5 år. Vilket påminner mig om att det kanske är dags att kolla in nollettan snart igen...
Leo - man behöver väl inte låta sig påverkas av trender när man faktiskt styr dem. Kronstam var i ovanligt fin form i söndags - inte bara startade han hela rosétrenden i västvärlden för tio år sedan, han var också endast en lunginflammation från att utrota amerikanska blush wines i slutet av nittiotalet...
Ibland stöter man på information man bara måste dela med sig av. Som detta t ex: http://www.testfakta.se/img/2009/9/9/200031.pdf
Man kan ju bara fundera över hur Baronen kan sätta sitt namn i pant för vin i batterisyreförpackning?
Sedan väntar jag nu bara på att Vinik ska börja saluföra Chill-out. En perfect-match. Eller inte (120 jävla mg svavel/L! Det är väl vad en handgranat innehåller?)
//MW
Såg det där testet när det kom, och det är bara att hålla med. Formulae är en medioker och nedslående historia. Hur vinskribenterna med Kronstam i spetsen kan rekommendera denna trista soppa på omogna druvor till hela svenska folket är inget annat än skandal!
Men vi kan lugnt utgå från att de inte dricker skiten själva.
Jag köpte en halv låda från Superiore, påverkad till en del av Winespectators betyg.
Testade en flaska för en vecka sedan och måste säga att jag inte var helt övertygad. Kändes lite för tunn i detta stadie, ganska sluten och för kort i smaken. Med tiden blir den säkert bättre men jag undertecknar inte 96p.
Måste erkännas att maten var lite för kryddstark för vinet, kanske man måste laga baronens köttfärssås och testa en till ;)
Skicka en kommentar