2003 Roagna Barolo La Rocca e La Pira

Årgångstypicitet, det är väl fint och bra? Så tråkigt med viner som smakar likadant år ut och år in, och tanken på vin som en produkt av de förutsättningar läget och naturen ger är ju vacker. Men är det inte lätt att stirra för mycket på det där årtalet på etiketten? Det finns gott om exempel där producenten tycks ha trott att årgångens goda förutsättningarna inneburit att vinet skulle göra sig självt och därför helt struntat i druvselektion med mindre lysande resultat. Och omvänt finns det mästare som under svåra årgångsbetingelser tvingats använda hela sitt register och lyckats buteljera riktigt goda viner. Fast kan man verkligen kalla sådana viner årgångstypiska? Är det inte snarare så att att det i svåra år är årgångsatypicitet man vill ha?

Nåja, som konsument måste man ändå göra det enkelt för sig. Det är tråkigt och inte minst kostsamt att gå på alltför många nitar. Därför står det i min bok att 2003 i Piemonte tyvärr ofta innebär brådmogna viner med russintonad bakad frukt, vassa värmestressade tanniner och låga syror. Livet blir enklare om man fokuserar på nollfyrorna istället. Men ett lysande årgångsatypiskt undantag är vinerna från Roagna, som med sina ultratraditionella metoder inte hade några som helst problem att parera de stekheta passningarna från naturen. Den eteriska, eleganta och fullständigt lyckliggörande 2003 Barbaresco Pajé har vi druckit ett flertal gånger, alltid med samma leende på läpparna. Ikväll korkar vi upp det nysläppta syskonet från Barolo. Att Roagna valde att avstå från riservor denna årgång har knappast gjort vinet sämre...

2003 La Rocca e La Pira är rätt mörk och burdus i doften till en början - inte alls samma lätta, eteriska stil som Pajé. Mörka körsbär och plommon trängs med tjärat rep, kåda och virkesupplag. Det här vinet kan man nog lufta hur länge man vill, fortfarande sex timmar efter uppkorkandet fortsätter doften att veckla ut sig med menthol, torkade rosor, tobak och en liten ton av farinsocker. Ljuvlig nebbioloparfym!

Smaken fortsätter i samma stil: mörk och lite burdus men med gott om frukt där doftens körsbär återkommer tillsammans med lite torkade inslag. Om Pajé handlar om sinnlighet går La Rocca e La Pira mer på kraft, men det är fortfarande smått förunderligt att man kan få till en sådan här balans med tanke på förutsättningarna. Det enda som skvallrar om årgången är väl en viss rondör och värmekänsla i frukten; annars är syrorna fräscha och välintegrerade, och tanninerna har en finmaskighet som verkar rent inbjudande redan nu. Eftersmaken är riktigt lång med massor av mineralkaraktär. Det här är helt enkelt en svingod Barolo av riktigt traditionellt snitt. Jag bugar mig för ett strålande hantverk. (93+)

PS. Är inte namnet på detta vin bland de coolaste i hela Piemonte?

PPS. Mörk och lite burdus med kraft, viss rondör, strålande hantverk, coolt namn - det där låter ju som Lowell George. Sannolikt den coolaste katten som någonsin dragit på sig ett par vita hängselbyxor. På köpet får man ett riktigt skönt solo från Bill Paynes känsliga fingrar. Ge mig weed, whites and wine... eller åtminstone wine...