2007 Gigondas: Santa Duc vs. Saint-Cosme

Det känns som en jämförelse som tigger om att göras. Två av appellationens mest uppskrivna producenter, i en av de mest uppskrivna årgångarna. Två gånger Cuvée Tradition; klart vi häller i parallella glas. Vinerna har fått samma uppladdning - en snabb vända i karaff följd av en stunds andhämtning i öppen flaska med en borthälld skvätt. Serveras åt det svala hållet. Jag är den enda som vet vilka viner som serveras, men har ingen aning om vad som hällts i vilket glas.

Glas nummer 1 har en snyggt samlad doft som tycks ha nya saker att erbjuda varje gång man återvänder med näsan. Här finns ett parfymerat inslag med klockrena lavendelslingor som snart breddar sig till en hel garriguekvist. Vidare milda, ljusa kryddor tillsammans med lakrits och lite grillat kött. Frukten spelar både i det svarta och röda registret med körsbär, hallon och jordgubbar. Diskussion uppstår om här också inte finns lite fatiga kaffearomer? Helt klart finns åtminstone närvaro av en tydlig dos smörkola, som å andra sidan möjligen kan skyllas på ganska nyligen avslutad malolaktisk jäsning. Allt som allt en riktigt fin, tilltalande doft som redan här får större delen av bordet att utnämna sin favorit.

Glas nummer två har en betydligt fränare doft, med mer av eneträ och mörker. Körsbären drar snarast åt kirschlikör, och kryddorna är mer "vilda" i sin framtoning med associationer åt curry. Blod, animalier och grillkol följer upp; helheten känns avgjort mer burdus och framfusig utan den elegans som kommer från glas nummer 1. Därmed inte sagt att det här vinet har en dålig doft, tvärtom. Ursprungstypiskt så det spricker med mängder av garrigue, och efter en stund tittar även några violer fram som kontrast till det mörka och djuriska.

I munnen är det glas nummer ett som framkallar ovationer runt bordet. Mmm, vilken härlig balans, så gott! Här finns onekligen en riktigt skön munkänsla med finfina syror och en stilig övergång mellan mitten och slutet, som dessutom behagar vara ovanligt långt med mängder av lakrits och svårartat salivframkallande mineralkaraktär. Glas nummer två känns rent oborstat i jämförelse, med mer ihålig (knuten?) mitt och tydligare hetta i en eftersmak som inte alls känns lika lång. Vasst och stickigt lyder omdömena runt bordet. Men visst finns här rätt gott om mineraler också, bara inte lika tydligt försöker jag argumentera för döva öron. Ettan tar slut i en rasande takt, och nog är det vinet betydligt mer givande att dricka idag.

Flaskorna avtäcks, och det visar sig att hela bordet utnämnt Saint-Cosme till det bättre vinet. Och det är bara att hålla med - i den här årgången vid denna tidpunkt tycks deras Cuvée Tradition ha avgjort bättre balans, mineralitet, elegans, stoppning och längd än Santa Ducs version. Men jag vill ändå slå ett slag för den senare. Vid sådana här jämförelser är det oundvikligt att endera vinet utnämns till Svarte Petter, och ett sådan epitet är det sista Santa Duc förtjänar. Mörkare, bullrigare, ruffigare och kirschigare javisst, men trots allt en riktigt lyckad årgång och väldigt ursprungstypiskt. Vänner av södra Rhônedalen bör absolut inte missa det här vinet som till skillnad från Saint-Cosme fortfarande finns att köpa på monopolet. Borde utvecklas på ett skönt sätt med lite mer lagring, vid sista påtitten före disken fanns betydligt mer av elegans än tidigare under kvällen. Och nog fanns de där mineralerna på plats...

2007 Château de Saint-Cosme Gigondas (92-93+)
2007 Domaine Santa Duc Gigondas (90-91+)