2007 Domaine la Barroche Pure

Det har varit smärtsamt att läsa alla rapporter om underpresterande, dåliga eller rent odrickbara flaskor av 2007 Pure. Att något inte verkar stå helt rätt till har varit uppenbart, och många har misstänkt efterjäsning. Så här säger Julien Barrot själv, förmedlat av Harry Karis i en tråd på eBob i februari 2011:

"Concerning Pure 07, all is coming from a single foudre. 1/3 was unfiltered and the rest filtered. It seems that some bottles which were not filtered had a bit of activity due to the fermentation of some tenth grams of residuel sugar. I tasted a bottle beginning of the week and did an analyse on it. On the analyse, there’s no VA at all ( 0,51 ). On tasting the wine when just open had too much C02 so I shacked the bottle and put in a decanter. There was for me no bad taste at all. There’s fruit, spice and chocolate. I think that the CO2 will disappear within one year from now and that the wine will be okay. What is sure is that 2/3 of the pure 2007 are not fermenting at all. "

Jaha. Då är det väl bara att hålla tummarna, lagra svalt och hoppas att man fått rätt flaskor. Men om man nu skulle ha ett gäng redan defekta flaskor 2007 Pure i samlingen lär de väl knappast bli bättre med tiden. Äh, vad katten. Korkskruv fram. Plopp.



Ok, vill ni ha de dåliga eller goda nyheterna först?

På plussidan är det skönt att konstatera att det inte finns minsta tveksamhet kring den här flaskans välmående. Doften är sagolikt ren och full av markörer för foudresuppfostrad gammelgrenache. Det kryllar av mörka hallon, kirschiga körsbär, blodigt kött, sjögräs, lavendel och en garrigueton skuren med laserprecision. De gamla grenachestockarna kryddar dessutom hela härligheten med en massa choklad, och så lakrits och lite sköna citrustoner. Mitt i myllret lyckas dessutom lite mineralkaraktär göra sig hörd, som solvarma stenar. Doften är vidöppen redan från början, men når orkanstyrka efter några timmar i öppen flaska och parfymen är fantastisk.

På minussidan måste man tyvärr konstatera att den här sköna frukten från mer än hundraåriga stockar verkar ha proppat i sig en grabbnäve ryssfemmor. Det är inte lätt att gömma så här många procent, och svansen känns ganska tung och varm så till den grad att middagsgästerna faktiskt frågar hur starkt vinet är. Det här är inget att dricka stora klunkar av, men behandlar man det som ett portvin och häller ett litet glas till ost så funkar det.

Vinet är märkt av årgången i en full throttle-stil jag i ärlighetens namn tycker mindre och mindre om. Men vet ni, jag har en gnagande känsla av att det här kommer att landa på ett mer drickvänligt sätt med lite lagring. Det här är fjärde gången jag dricker vinet, och det är trots allt det mest harmoniska smakprovet hittills. Syrorna är faktiskt ganska helgjutna, strukturen urskön och avslutningen känns torr trots alkoholen och den mogna frukten. När nu den här flaskan visade sig vara felfri får de övriga tre ligga till sig några år.