2006 Feudi di San Gregorio Taurasi

Dags att göra ett nedslag i tämligen okända vatten: ordinarie sortimentet. Jag har allt sämre koll på vilka fiskar som gömmer sig i det här djupet; det är så mycket annat som lockar bland tillfälliga exklusiviteter och utländska handlare. Här blev det helt enkelt ett spontanköp häromdagen när jag såg vinet på hyllan.

2006 Feudi di San Gregorio Taurasi har en djup rubinröd färg, mättad men transparent. Doften skickar upp en massa körsbär, ja rent av lite cherry coke, och så tobak, choklad och grillat kött. Det här vinet har bestämt vilat i en del nya franska fat, men hela ekipaget sitter ihop på ett ganska fint sätt utan att vara för kletigt eller för splittrat. Lite örter och grus sätter vi upp på terroirkontot innan allt avslutas med en pust av nagellack, limstift och menthol. En doft inte utan charm, men samtidigt en smula strömlinjeformad.

Smaken bjuder på typiskt italienska syror och det smatterband av nafsande tanniner som anstår en aglianico, men frågan är om inte de nya faten givit lite extra strävhet. Körsbären återkommer i hyperkoncentrerad form tillsammans med té och mörk choklad som ger en liten bitterhet i eftersmaken. Tummen upp för de mineraler som lyckas göra sig hörda i svansen.

Det här är ett ganska maffigt bygge i semimodern stil. Gillar man stilen smakar det sannolikt mycket mer än de 150 kronor vinet kostar på bolaget (vilket för övrigt är oerhört lågt i en internationell jämförelse). Och visst är det lätt att imponeras, hantverket är det inget fel på. Samtidigt är det svårt att uppbåda någon större drickglädje ikväll. Vinet känns helt enkelt för ungt och kantigt, och dessutom lite kort i rocken trots en del fluff och extraktion. Förhoppningsvis rättar det till sig med lite tid på rygg, men frågan är om det är värt att allokera lagringsutrymme. Producenter som Mastroberardino och Terredora di Paulo brukar landa bättre hos mig. (87-88+?)