Vinöst deprimerad - kan man vara det? Åtminstone känns det som att jag mest vill skära upp handlederna under de första timmarna tillsammans med Delas 2009 Domaine des Tourettes. Make till magplask utifrån förväntningar får man leta efter. Här finns till en början absolut ingenting som får mig att ticka. Den mörka frukten känns mest som en blurrig, anonym massa av cassis, plommon, björnbär och körsbär och faten lägger ut en tung matta av kaffe, choklad, bastubänk och vanilj. Var är garriguen, var är finessen, var är ursprungstypiciteten? Och framför allt - var finns den karaktär som både ett superläge och en på pappret sönderhyllad årgång bör ge? Blint hade jag landat i en visserligen ganska välgjord men i mitt tycke ändå ack så ospännande representant för det Nya Spanien. Med ett inköpspris runt sådär tio femton euro.
Vad katten är det med varma år egentligen? Man behöver inte ha varit intresserad av vin så värst länge för att kunna göra jämförelser med exempelvis 2000 i Piemonte, 2003 i Bordeaux, 2007 i Södra Rhône eller 2009 i Bourgogne. Jodå, det gjordes en hel del goda viner de där åren och jag har hyllat en del, men vi människor tycks vara obotliga suckers för kraft och sötfrukt. Så fort frukten blir riktigt mogen skall den hyllas sönder och samman. Well, let me break it to you - är det den här mörka solmogna karaktären man söker i nordrhônsk syrah så kan man kan sluta köpa vin därifrån och istället rikta in sig på välgjorda kalifornier från svalare lägen. Risken är bara överhängande att de vinerna uttrycker mer druvtypicitet och terroir än det här...
Man vet att något är fel när man bara sitter och letar ursäkter. Kanske kan det handla om någon tunnel, för mycket ungdom, en svag flaska utan någon uppenbar korkdefekt, för lite luft, ens egen otillräcklighet och bristande erfarenhet som provare, yada yada. Och nog händer en del bra saker med luft. Efter några timmar tittar lite blodigt kött fram bredvid kaffechokladen, och smaken plockar faktiskt upp både lite längd och en mineralitet som skvallrar om att druvorna kanske ändå inte vuxit på någon slätt mer lämpad för grönsaksodling. Syrorna är kanske inte direkt höga men ändå adekvata i förhållande till den småvarma helheten, medan de mjäkiga tanninerna knappt bjuder något motstånd alls. Samtidigt finns inga som helst tecken på knutenhet. Doften levererar faktiskt redan från början, den är bara så... tråkig.
Ok, vad är det som händer? Har jag fördruckit mig alldeles på defekta naturliga blomstervattensviner? Det här är inget dåligt vin, det är bara så fruktansvärt slätstruket i en anonym internationell stil. Parkers 98 pinnar känns helt världsfrånvända utifrån det här smakprovet, möjligen kan jag köpa Josh Reynolds 91 poäng utifrån samma bevekelsegrunder som gör att så gott som alla välgjorda spanjorer brukar få minst 90. Jag hoppas det här är en felbedömning av episka mått från min sida och att alla ovan nämnda invändningar stämmer. Parkers drickfönster slutar år 2066, och det vore skönt att skölja ned en extra stor portion humble pie med det här vinet på ålderdomshemmet. Men fan tro't. Vad säger ni andra som smakat?
PS. Mrutt, så gnälligt. Låt oss fokusera på något bra istället. Jag har redan twittrat om den, men John Stewarts California Bloodlines från 1969 är urskön tämligen bortglömd americana. Det perfekta soundtracket till en lat lördagsförmiddag även 43 år senare.
länk
Och har man inte Spotify finns det smakprov på Youtube. Man slutar aldrig att förvånas över alla privata bilder folk lägger ut på nätet, men här blev det väl ganska bra ändå?
15 kommentarer:
Har inte provat, men mkt bra skrivet, o skrattar igenkännande... Just de där hajpade årgångarna vinerna ska man egentligen passar sig för, men likväll trillar man dit... Tror nämnda vin behöver ett par år i källaren, så fel kan experterna inte ha, eller...
Innan vi börjar såga Bob kanske vi ska kolla vad det var han sa om Touretten: Lagra i 5-6 år och drick därefter under cirka 50 år.
Jeb Dunnuck säger samma sak: Det här vinet behöver tid i källaren men kommer därefter att bjuda på ett långt drickfönster. Han ger 96+ poäng.
Josh Reynolds har alltid gett Delas poäng bland de lägre 90. Han verkar ha missat den enorma kvalitetshöjning som skett hos Delas de senaste åren. Sedan har han en annan smakprofil än Bob och Jeb.
Man får välja själv vem man lyssnar på, men jag tycker man ska vänta i minst 5-6 år med att sätta korkskruven i just det här vinet.
Medlidande hälsningar från Heleneborgsgatan.
Men cheer up, old chap! Om det är någon druva (till skillnad från tempranillo) som har förmåga att transformeras så är det ju syrah - det är bara att vänta. Igårkväll provade vi femton röda Gilles Robin på längden och tvären. Det är fantastiskt vad det händer saker med tiden. 2010 Crozes Papillon - ett enkelt fruktigt bistrovin, måttligt intressant. Samma Papillon i 2006, 2005 och 2001 härligt komplexa med superskön drickbarhet. Och noll procent ek!
Din reaktion kanske är ett utslag av tilltagande quercofobi? Invändningar mot kaffe, choklad, bastubänk och vanilj... de där tillagda egenskaperna blir ju störande när man vant sig vid renare viner.
Vi testade 09 Tourettes för några veckor sen och tyckte då att det var ett välbyggt, tätt och hyfsat imponerande vin, men såg ändå tecknen - samma som du - på att vi nog aldrig skulle komma att älska det, så vi nöjde oss med att lägga undan två flaskor.
Vi kommer inte att röra dem före 2020.
Gissningsvis är 2010 års version roligare för oss som uppskattar högre syror och bättre fräschör i aromatiken. De här supervarma årgångarna drar till sig en massa poäng som i slutändan även kan läsas som varningstrianglar.
Chris - tanken var inte att såga Bob eller någon annan (är för övrigt trogen prenumerant på WA och hoppar gärna in på försvarssidan när det blir för mycket Parkerbashing). Det är väl för övrigt meningslöst att arugmentera om vilket betyg som är "rätt". Och självklart är vinet åt h-e för ungt att drickas nu. Jag köpte några flaskor på släppdagen med sikte på sådär 15 års lagring i tron att vinet skulle ta slut direkt. Men när det finns kvar på hyllorna kan man ju lika gärna göra en testkörning nu (om 5-6 år räknar jag kallt med att vinet är djupt inne i tunneln).
Den här posten är mer ett uttryck för min egen glidande smak och ett konstaterande att de egenskaper som alltid tycks premieras när det skall utropas stora år inte nödvändigtvis är vad jag själv söker. Ett annat exempel är den 2007 Pure som dracks häromveckan, eller varför inte den 2003 Jaboulet La Chapelle som smakades för något år sedan. Kraft och galet mogen frukt, javisst, och följaktligen en massa poäng men åtminstone för min del inte heller riktigt vad jag vill ha när det gäller stilen. Att finna sin egen smak är väl trots allt vad det här intresset handlar om.
Men jag låter ändå de inköpta flaskorna ligga. Vinet lär bli intressantare med lagring. Och jag kommer att läsa om Parkers not när vinet skall drickas framåt pensionsdagen. Det kan nog behövas ;-)
FV - spot on. Jämför 09 vs 10 på Bourgognedagen. Som sagt, man dricker stil och inte poäng, framför allt inte någon annans poäng...
På alla tänkbara sätt föredrar jag Seigneur de Maugiron (Delas Côte-Rôte) hundra gånger av hundra jämfört Tourette, _där_ har du uttryck och typicitet så man storknar. Tourette tycker jag egentligen aldrig presterat på samma nivå, varken före (slank och lite allmänt ogin i 'klassisk', läs: slarvig och okoncetrerad, stil) eller efter kvalitetslyftet.
Hm, det börjar bli ont om plats "längst ner, längst bort" i förrådet.
Men vi får visst göra plats där för två flaskor till.
Fan, Bob kanske har rätt ändå. Blev inspirerad och drack 1996'an igår, wow!
Men du bör nog vänta tills 2025, minst.
Jag minns med glädje en 95:a för snart två år sedan courtesy of Tavastgatan, och både 00 och 01 träffade klockrent. Att Touretten är ett skönt vin råder ingen tvekan om, men frågan är om tidigare årgångar verkligen varit som nollnian som unga? Nåja, den som lagrar får se. Och visst lägger jag undan lite...
Alltså, kom igen, '95:an är inte skitkul i dagsläget, jag provade den i början av månaden och den är direkt snål numera även om den funkar i sin gammaldags stil. '96 är kanske roligare (det var ett tag sedan den provades senast) men de saknar båda frukt och fysiologisk mognad (men har inget syra-problem trots årgången).
Vinerna från '98 och framåt är _mycket_ bättre (när Jacques Grange kom in i bilden), renare och rikare med mer intensitet utan att kompromissa med typicitet.
Som sagt, för två år sedan var 95 jättegod i en pop'n'pour, har så gott som ingen erfarenhet av vinerna före 98 annars.
Typicitet och 2009 vete katten om man skall nämna i samma mening ;-)
Touche, just '09 har jag inte provat, men med tanke på skriverierna senast är nog 2010 ett bättre alternativ när den nu kommer.
Det stora 'quantum leap' som gjordes 1998 för Côte-Rôtie var inte lika tydligt för Hermitage men det kändes definitivt där också. Jag kan tänka mig att '95 var bättre för två år sedan, nu var den inte imponerande. Godkänd, visst men bara knappt.
Märkligt, sitter med Tourette -05 i glaset just nu... Inte helt övertygad; känns som om den borde ha kommit längre. Samtidigt har den en bra struktur och en skön örtig och nästan granbarrsliknande ton som ger en extra dimension. Återkommer med slutgiltigt omdöme...!
Känns som om 2066 är ett riskfritt drickfönster för uncle Bob, inte ens Dionysos snäv lär ställa honom till svars då ...
I övrigt, trist. Syrah känner jag kärlek till och har tänkt en del på 09 som spännande. Plötsligt låter 10 roligare.
Spot on...but... skulle jag vilja säga. När jag testade den vid nyhetsprovningen vad det helt klart med viss förväntning. Det initiala intrycket var dock helt vad du beskriver: mörk, mogen, varm syrah (shiraz tänkte jag nästan) frukt. Gott men ospännande... Men det fanns ändå något med det. Långt bakom all den här varma frukten fanns det ändå lättare röda stråk och ett visst snyggt svalt mineraliskt avslut. Jag vill nog ändå tro på den och jag ger Bob le "bénéfice du doute". Tror faktiskt att det här kan bli riktigt bra om 10 år när alla komponenter faller på plats. Poängsättningen är dock en helt annan diskussion...
Tror du öppnade det 10 år för tidigt. Viner från denna regionen är ofta rätt trista som unga även om de verkar öppna.
Jag beställde en 2010 nyligen och den öppnar jag 2023 eller senare.
Robert Parker skall man dock inte lite på för mycket. Chateneauf-Du-Pape Cuvée Quet 09 gav han 96 poäng och det vinet har den mest obalanserade beska jag stött på. Har även druckit andra viner som han gett 99 poäng som varit spretiga till tusen. Han är dock ofta en hejare på avgöra hur bra unga viner kommer att bli när de når sin top.
Skicka en kommentar