Vi laddar upp för en ordentlig shoot-out på vänstra stranden. I ena glaset häller vi den unisont hyllade åldringen som dök upp i senaste släppet. Som pedagogisk tvist får våra gäster ett tjugoett år yngre vin i det andra, men fortfarande rör vi oss i samma lilla kommun strax nordväst om Margaux.
Fast så mycket till duell blir det inte i så måtto att man nödvändigtvis måste kora en vinnare, som det gärna blir när man häller två viner bredvid varandra. Svarte Petter lyser med sin frånvaro och båda vinerna lyckas skina utifrån egna meriter och förutsättningar. I stället väcks frågor om vad som händer med lagring, varför man skall lagra Bordeaux, samt lite funderingar om hur moderna vinmakartekniker kan tänkas spela in på sikt.
I glas nummer ett har 1985 Château Bel-Air Lagrave en härlig brunröd färg med en tydlig tegelkant. Mmm, I love the smell of mature Bordeaux in the morning. Det här rent skolboksmässigt med just de där inslagen ni har hört till leda: svarta vinbär, ceder, tobak, jordig undervegetation och en mild försiktig stallighet. Smaken är slank och fräsch med höga syror och polymeriserade men faktiskt ännu inte fullständigt nedsmälta tanniner. Kärnan av frukt känns fortfarande avgjort levande. Eftersmaken är riktigt rensande med lite mineraler och en hygglig längd. Bordeaux ger som alltid pluspoäng i min bok, precis som det faktum att mognad är gott, men samtidigt är det förstås så att en okänd Cru Bourgeois inte förvandlas till Château Latour bara för att vinet är moget. Men är man nyfiken på vad klassisk, mogen Bordeaux handlar om är det här ett enkelt sätt att få smaka själv, även om man säkert kan hitta billigare motsvarande upplevelser ute i Europa. Gott och moget, drick nu, bra så. (89ish)
I glas nummer två för 2006 Châteu Poujeaux som väntat en mycket tätare och ungdomligt blåröd tillvaro. Vi har luftat flaskan en bra stund, men att flytta näsan från glas ett blir till en början ändå rena chocken. Doften känns rent vulgär och inte helt oväntat är det den mycket mindre integrerade eken som ställer till det. Det är till en början svårt att komma runt väggen av chokladsås, kaffe, vanilj och dill. Amen för helvete - dill! Det har jag aldrig hittat i en Poujeaux förut, men det är förstås perspektiven som ställer till det. Poujeaux är ett av mina favoritslott och när doftsinnet hunnit landa och kalibrera sig förstår man varför. Faten känns inte alls lika påträngande, samtidigt som den mer moderna och vitala frukten lägger ut en tät men ändå sval matta av crème de cassis och plommon. Försiktiga stalltoner finns här också, men de är lite mer bonniga och svinstian får också följa med. Dillen har vid det här laget försvunnit även om lite malolaktiska drag av gräddkola dröjer sig kvar. Vi fokuserar istället på tobaken, lakritsen/salmiaken och det nyvattnade trädgårdsland som ligger under de härligt parfymerade topptonerna av viol. Smaken visar med all önskvärd pedagogisk tydlighet vad lagring gör med tanniner. De skrapar skönt i gomtaket även om de känns ganska välkammade redan nu också. Syrorna får klart godkänt hos det här glaset också, även om eftersmakens rikhet rymmer en gnutta mer värmekänsla bland salmiaken och mineraltonerna. Allt som allt en god ung Poujeaux, inte långt från den fenomenala nollåttan. (89-90+)
Jag har ingen aning om hur Bel-Air Lagraven betedde sig runt 1991, men jag gissar att den kanske inte var en lika trevlig och ungdomligt tillgänglig upplevelse som denna sex år unga Poujeaux. Visst katten har det hänt en del med vinmakandet på tjugo år? Samtidigt är båda vinerna väldigt mycket Bordeaux, i två olika skepnader. Jag älskar den här regionen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar