På Cellartracker kan man plocka fram statistik kring det mesta när det gäller den egna vinsamlingen. Till exempel vilka regioner man faktiskt dricker. Trenden är tydlig - efter en topp runt 2008-2011 dricker vi färre och färre viner från södra Rhônedalen. Vilket kan synas vara lite korkat eftersom viner från detta område utgör den överlägset största enskilda posten i vinsamlingen (cellartracker igen). Det är nollsjuorna som spökar, både som orsak till saldot och till den lilla trötthet som insmugit sig. Det blev nog helt enkelt lite för mycket där ett tag, och det finns ju så många andra viner som lockar.
Men vissa favoriter kan man inte låta bli. Och de tior jag provat har varit smått fantastiska i en fullmatad och lite ovanlig kombination av tät frukt, rejäl struktur och höga syror. Bosquet des Papes + 2010 innebar alltså en rak kurs mot närmaste Systembolag nu i aprilsläppet.
Gillar man grenache och Châteauneuf törs jag lova att man går igång på det det här. Familjen Boiron har som vanligt fått till riktigt sköna grejer. Fast vinet är rätt knutet till en början, och kräver några timmar i karaff för att visa upp sig. Här använder man ungefär femtio procent oavstjälkad frukt, vilket märks i den kryddiga tonen. Vidare kött, lakrits och garrigue, och så blåaktig frukt med hallon, körsbär och plommon. Doften bara tilltar i styrka under kvällen. Så här skall en purung châteauneuf dofta i min bok.
I munnen en tät och strukturerad rackare, med en känsla av ruggig potential. De snygga tanninerna lägger ut en skön matta för den inhoprullade frukten att sträcka ut sig på. Fin renhet här, med rejäl koncentration. Och så får man de där 2010-syrorna - höga och friska på ett sätt man inte alltid finner i södra Frankrike. Eftersmaken är lång och balanserad utan stickig alkohol, bara lite behaglig anisvärme. Det här är svingott redan nu med lite luft, men kommer förstås att lägga i ytterligare en växel med lite lagring. Nästa flaska om några år. (93-94+)
PS. Tog slut direkt vid släppet, men nu har det kommit fler flaskor.
7 kommentarer:
Hej Franko!
Håller med om beskrivningen men tycker faktiskt inte att det är ett av årgångens bättre viner. Ännu en av Cambies identitetslösa skapelse?
Bästa,
Johan
Hoppsan, ägnar du dig åt Cambie-bashing nu? Han får ju (kanske lite förutsägbart med tanke på hur stor han blivit) en hel del skit på sina håll. På WB sörjer till exempel en del att Vieux Donjon tappat stilen. Men jag trodde faktiskt inte att du hade några invändningar. Gäller det även grejer som Clos Saint Jean och Saint Préfert?
Jag har fortfarande smakat för få av mina förväntade favoriter i årgång 2010 för att kunna jämföra med det här, men nog är det gott alltid. Ser fram mot att jämföra med till exempel Pégau och Janasse vad det lider.
Ha det.
Nja, duktig är han men stilen är alltför lik. Håller helt med om VD och även CSJ har jag börjat tvivla på. Pegau och Clos des Papes har ju klarat sig själv i många år och kanske själv är bäste dräng. Isabel bröt för övrigt med Cambie årgång 2009. / Johan
Du har ju varit inne på ämnet i dina senaste poster. Men Parker faller ju pladask för Cambies skapelser, de här producenterna vi snackar om har väl aldrig fått högre poäng än de senaste åren. Jämför Michel Rolland.
Jag antar att du tycker RP är helt ute och cyklar med sin 98p här då. Men frågan är om det blir någon skillnad med Jeb? De verkar ju ha samma smak ;)
Jag har, efter att ha gjort ungefär samma iakttagelser på sldot och procentsatserna i Cellartarcker som du, hittills passat på den här ...
Utan att ha koll på Cambie in i minsta detalj, förordar han så mycket stjälk som 50% med i vinifieringen? Det låter ju rätt traditionellt och det är ju precis vad jag brukar tycka Bosquet des Papes, oavsett cuvée, är.
Till sist, Janasse 2010 har jag inte provat, men väl Pegau 2010. Jag har ett råd vad gäller Pegau - låt korken säga plopp!
Plopp lär det säga snart. Tror för övrigt du skulle gilla Farfars ära om jag känner dig rätt Henrik.
Johan - Clos des Papes är en absolut favorit hos mig, men även där är det ju en del gnäll om att de slarvat bort sin stil från 2006 och framåt och blivit allt mörkare, eldigare och mer likörtonade. I jakt på höga Parkerpoäng menar en del. Jag har ingen riktig åsikt här, vill nog se hur vinerna landar med några år på rygg först.
Klart är ändå att Ch9 haft en fantastisk resa senaste dryga tio åren. Nu återstår (som du påpekat) att se hur de förvaltar framgångarna när Parker försvinner från regionen...
Hej igen!
Ska väl inte vara alltför gnällig och tycker att Cambie gjort mycket gott vin åt sina klienter. Även bidragit till regionens uppsving. Problemet är väl precis det du konstaterar med att Parker faller för stilen och vinerna får högre poäng än nånsin. Givetvis måste det vara enormt lockande som producent att ta hjälp av konsulter typ Cambie (även Xavier tycks gå samma framtid till mötes).
Jag ska inte hävda att de säljer sin själ till djävulen men lite åt det hållet känns det ändå som. Det jag mer och mer börjat störa mig på är att många av dessa nyuppväckta egendomar med höga poäng smakar mer och mer lika varandra. De känns närmast identitetslösa. Dessutom har man ju ingen riktig uppfattning hur de åldras. Förvisso har Cambie varit igång sedan mitten/slutet på nittiotalet men det är egentligen först från årgång 2003 och framåt som han gjort sig sitt namn. Kanske har han också börjat skruva lite för mycket på reglagen och har inte helt koll på resultatet. Drack nyligen en 2004 Deus ex Machina som smakade mer portvin än portvin själv. Kanske en dålig flaska men oron gnager en del. Även 2006 av samma vin känns väl rätt långt ifrån sina prestationer i ungdomen.
Sitter ikväll med 2007 Saint Prefert Auguste Favier i glaset och även om det smakar mycket bra känns Isabels viner från 2009 och 2010 mycket intressantare. Hon har ju lämnat Cambie och kör med mer klassiska metoder och avstjälkar i princip inte längre. Personligen tycker jag att hennes viner är mer personliga nu och med en egen identitet. Janasse har stått utanför även om de också anlitar konsuler men var kanske först ut bland modernisterna och har nu en egen karaktär på vinerna.
Kanske blir Jeb Dunnuck en friskare fläkt men visst känns han och Parker ganska synkade. Personligen välkomnar jag förnyelsen och tror att det som konsument blir en kick men kanske producenterna är mer bekymrade.
Håller helt med Henrik om 2010 Pegau. Superläckert och givetvis håller den i många år än men det är kul att dricka CndP med det utrycket redan nu.
Clos des Papes är lite lurigt. Håller med om att 2006, 2007 och 2010 är mycket mörkare och kraftigare än vad jag minns yngre årgångar. Däremot var det lilla prov jag fick av 2009an helt i linje med den stil som jag lärt mig gilla från producenten. Kanske får vi bara snällt vänta och se.
Till sist så måste jag medge att jag inte hittar några 98 poäng i 2010 A la Gloire de mon Grand-Père. Provade vinet över två kvällar bredvid en annan Cambie skapelse - 2010 Domain des Sénechaux som jag faktiskt tyckte var både godare och bättre samt faktiskt mer trogen sitt ursprung (om än modernt fruktig och lite syltig). Passar dock på bägge men skulle jag dricka en av dem idag är det ingen tvekan – jag skulle välja Sénechaux.
Ha det fint!
Johan
Skicka en kommentar