2004 Château Lascombes

Under en trevlig middag igår uppstod diskussionen om vart Bordeaux egentligen är på väg. Det talades om att försäljningen nu börjar gå ner i Asien, samtidigt som de tidigare marknaderna i Europa och USA nog sviktat en längre tid. Helt klart är i alla fall att det finns en ny, ung generation av vinälskare som ger blanka fan i Bordeaux och istället går direkt på andra grejer. Läser man en del vinlistor på restaurang verkar busiga osvavlade grejer med bara någon årgång under bältet vara allmängods. ABC skall nog snarast läsas som Anything But Claret. Man kan undra hur marknaden ser ut för Bordeaux om tio år?

På ett sätt är det här bra. Jag älskar ju många av de där osvavlade grejerna, och när det kommer till min egen relation till Bordeaux så vet ni ju redan att en av oss sover på soffan. Jag ser gärna att en del slott/försäkringsbolag/livsstilskonsulter får äta en stor portion humble pie och hitta tillbaka till att producera viner istället för kukförlängare. Samtidigt är det ju så att den övervägande majoriteten av vinbönderna i Bordeaux har stora ekonomiska problem och inte alls kan sola sig i stekarglansen från de klassade slotten.

Dessutom, att helt bortse från det som är kärnan i Bordeaux, nämligen vinerna och platsen som format dem, är inte bara historielöst utan också jäkligt korkat. Ungefär lika dumt som att helt strunta i Bourgogne, Piemonte, Napa, Jura eller Toscana av någon anledning. För det är nämligen så att de här grejerna inte kan göras någon annanstans. Det finns nog inget vin som fått fler imitatörer över världen, men typisk Bordeaux finns det faktiskt inget substitut för. Man kan tycka vad man vill om regionen och dess image och svansföring, men det går inte att bortse från vinerna. Respect the classics, man!



Nu är väl kanske kvällens 2004 Lascombes inte något bra exempel på en classic. Snarare var det ju så att slottet genomgick en helrenovering runt millenieskiftet. Efter lång och trogen underleverans kom det in nya pengar och nya vinmakare, och stilen blev modernare. Men det här är återigen ett exempel på en Bordeaux som levererar lite löööv. Nog får man mycket fat, och därtill en generös och ren cassistonad frukt. Men också blommig parfym (Margaux! tänker baksätesföraren som dricker med öppen etikett), jord, tobak, stall och den där klockrena balansen mellan kraft och rensande syror. Lite begynnande mognadstoner med svamp och tryffel, men med luft blir känslan paradoxalt nog yngre. Smaken är på en gång fyllig nog att brotta ner en rejäl köttbit, samtidigt som här finns nyanser, slankhet och en riktigt fin mineralisk och skönt osöt avslutning. Med vinet i glaset så här tio år efter skörd står det klart att det är riktigt gott, och att det bara kan komma från en plats. Och det är väl egentligen vad vi alla söker efter?

PS. Jag har länkat till den förut, och den är mer än två år gammal, men Matt Kramer är alltid läsvärd. Precis den sorts vinjournalist jag önskar att vi hade i Sverige. Tänk om tidningarnas vinbevakning kunde bestå av en sådana här krönikor istället? "Bordeaux Made Itself Boring".