De senaste dagarna har jag läst om Terry Theises fantastiska bok "Reading Between the Wines" i vårsolen. Vilken skribent han är! Själv kallar han sig alfahanne i sitt avsnitt av Levi Daltons lysande podcast "I'll Drink To That". Möjligen är han inte helt lätt att arbeta med, men något sådant märks inte i boken. Här handlar det mer om eftertanke och nyfikenhet. Faktum är att det mesta som behöver sägas om vin ryms på de här knappa tvåhundra sidorna.
Det går förstås inte att läsa Theise utan att bli törstig. Det känns logiskt att vända sig till den sorts vin han själv håller högst, nämligen tysk riesling med lite restsötma. När såväl den inhemska som den utländska marknaden allt oftare vill ha sin riesling trocken, kommer alltid Theise på sin vita springare till försvar. Det här är viner som inte går att göra någon annanstans. Han har onekligen en poäng.
Vi har följt Helmut Dönnhoffs 2009 Hermannshöhle Riesling Spätlese de senaste dagarna, dels till en asiatiskt kryddad lax med soja och sesamfrön men framför allt i eget majestät, inte sällan med solen i ögonen. Det här är en riktigt bra spätlese med en stor doft av sten, blommor, örter/mynta och päron - inte någon banal piggelinvariant utan riktigt mogna gula. Är det någon som kan packa en fruktkorg är det Dönnhoff och här svämmar den fullkomligen över av allehanda tropiska frukter, sannolikt med viss hjälp av den generösa årgången. Det finns en antydan av petroleum, men egentligen inga mognadstoner ännu.
Smaken kommer med både en rätt simmig känsla av all frukt samtidigt som de höga men ändå något avrundade syrorna ger en välbehövlig kontrapunkt. Mer stenar här förstås, och så en nästan klyschig känsla av kristallklar renhet. Avslutning är lång med en god sötsalt känsla. Det är väldigt gott, men också en gnutta kladdigt.
Jag erkänner, jag tillhör också dem som hellre springer på trocken-grejer nuförtiden. Jag tycker det finns mer nerv och tension när linan är hårdare spänd och inte nedtyngd av restsötman. Och så måste något sägas om Dönnhof. Hos väldigt många bedömare har han en en särställning bland tyska producenter, nästan utom tävlan (inte minst hos Theise själv i sina säljtexter i den egna katalogen). Personligen är jag tveksam till om han ens är den bäste i Nahe.
Men slut på gnäll. Tysk spätlese är något unikt, och inget man vill vara utan. Dessutom lysande på egen hand som livsbejakande kontemplationsvin. Och har ni inte läst boken ännu så gör det.
9 kommentarer:
Boken väntar på att bli läst. Inväntar vårsolen och lite kabinetter som är på ingång.
Men hallå, du måste ju hylla dig själv för tre-betyget. Grattis hursomhelst!
Tack för (ännu) en bra bloggpost som uppmuntrar till att prova nya viner ("halvtorr" Riesling har aldrig varit min grej... ännu), läsa nya saker och reflektera om vin!
Halvtor resling, helst från Nahe eller Pfalz är idag sorgligt underskattad. Det görs bara i Tyskland, är ofta vettigt prisat och är helt unikt i sin stil, och jag dricker det nästan aldrig. Jag köper lite, lagrar och dricker _en_ butelj om året.
Man är fan dum i huvudet...
För att jag skulle börja gilla halvtorr Riesling krävdes ett besök i Mosel. De har ett vinmuseum där man kan prova så mycket man orkar. Vid detta besök insåg jag att det krävs rejäl syra som balanserar sötman för att jag skall gilla halvtorrt.
Men ändå så faller denna typ av viner under kategorin Gott men inget jag vill dricka så ofta (här finns sherry och andra starkviner tex)
/Vamboslugin
Johannes - vi hade en liten post-trebetygsmiddag i lördags bland de närmast sörjande som skrev provet. Det räcker bra så...
Punkarn - det är lätt att fastna i Trocken/GG-spåret. Men nångång måste man bryta av med sådana här raringar.
Vamboslugin - syran är nyckeln till hela grejen, håller med. Själv gillar jag gärna lite svalare år än 2009 också. Fast ser man bara till tillgänglighet är det konstigt att det inte dricks mer halvtorrt. Svårt att tänka sig något mer lättbegripligt för vinovana drickare...
En del av behållningen med de halvtorra och för den delen söta tyska vinerna är att de håller i evighet i källaren och dessutom blir bättre och bättre. Har gjort just den där Moselresan och varit på vinmuseet (rekommenderas för övrigt starkt, cykla mellan vingårdarna). Under resan drack vi flera äldre viner från 50 talet och framåt. Allra bäst var kanske en enkel kabinett från '69. Så otroligt välbevarad och med en härlig mognad.
Puteljen - underbart! Ja, de här grejerna håller bevisligen hur länge som helst.
Skicka en kommentar