NV Lustau Dry Amontillado Los Arcos Solera Reserva

Nu är vi verkligen ute på tunn is - torr sherry har vi bara druckit någon gång. "Världens mest underskattade vin" tycker somliga förståsigpåare. Vi korkar upp till lite blandade tapas. Färgen är mörkt gyllene med orangea inslag. Doften präglas av nötter, jäst, lite apelsin, fudge, och oxiderade toner. Det finns också en frisk havsbris av sälta. I munnen har vinet en attack med en känsla av lite fruktsötma men avslutet är helt torrt och kraftigt salivframkallande med en gnutta alkoholeldighet som dock är förvånansvärt liten med tanke på etikettens 18,5%. Gott men annorlunda. Sherry är lite av en acquired taste, men vi fortsätter gärna att prova med jämna mellanrum. Det känns som en resa till södra Spanien någon gång är på sin plats för att stöta på vinet i sitt rätta sammanhang.

2003 Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben

Schloss Gobelsburg tillhör helt klart eliten bland österrikiska vinproducenter, sedan man gått från klarhet till klarhet under Michael Moosbrugger som tog över för drygt tio år sedan. Det är på sin plats att sända en tanksamhetens tanke till Willi Bründlmayer som bistått med pengar och kunnande. Slottet har annars långa traditioner; munkar som skötte slottet tidigare har producerat vin från Heiligenstein sedan 1171, även om det här vinet har växt på grannkullen Gaisberg. 2003 var däremot en allt annan en traditionell årgång, med värmebölja precis som i stora delar av övriga Europa.

Vinet är halmgult med en dragning åt guld. Det finns en hel del vinkristaller under korken. Doften är tung och sötfruktig med inslag av marmelad på tropiska frukter, ananas, honung och citron kryddat med lite grönare aromatiska inslag som drar åt kryddhyllan eller blomlådan. I munnen är vinet rent av fylligt med trubbiga lite slibbiga syror, med en ytterst minimal spritskänsla på tungspetsen. Vinet känns ganska tungfotat innan allt mynnar ut i en lång, rejält mineralrik eftersmak som även innehåller lite sälta och bitterhet. Allt känns en bit too much. Absolut drickbart till krabban, även om den bisque på rökta räkor med en skvätt grädde som vi åt förra gången passade bättre som jag minns det. Lite tröttsamt att dricka, första glaset var bäst. För våra nollfemmor har jag betydligt högre förväntningar.

Höstinspiration

Sådana här soliga men svala, klarluftade höstdagar vi har haft på senaste tiden ger mig alltid en känsla av nystart, nytt papper i skolbänken och att kliva in i LundeQs skeva gamla lokaler nere vid ån för att köpa ny kurslitteratur bara för att komma ut med även en bunt skönlitteratur under armen. Så lämpligt då att det nyligen återigen var en diskussion på eRP där vinälskare rekommenderade sina favoritböcker. En del hade jag redan läst, somliga hade jag redan köpt men inte hunnit läsa, vissa verkade mindre intressanta men sammantaget mynnade det hela ut i nyfiken läslust och en beställning av lite gott och blandat. En av mina absoluta favoritskribenter är Andrew Jefford som alltid lyckas få till något läsvärt i sin spalt i Decanter. Hans personligt skrivna "The New France" har jag fingrat på tidigare och när den nu kommit i ny upplaga slog jag till. Jag kunde inte heller låta bli att beställa Matt Kramers "Making Sense of Wine" efter att ha provläst lite på nätet. I de få nummer av Wine Spectator jag har läst har Kramer stuckit ut med sin personliga initierade stil i ett annars ganska tråkigt livsstilsmagasin enligt min mening. En bok som fick många rekommendationer var "Adventures on the Wine Route" av den frankofile importören Kermit Lynch som även skrivit förordet till JLLs Rhônebibel. Den här klassikern som kom redan 1990 har jag läst om många gånger tidigare och jag blev glad att se att den fortfarande finns i tryck. Ned i inköpskorgen! Däri åkte även britten Lawrence Osbornes "The Accidental Connoisseur" av precis motsatta skäl - brist på rekommendationer. Boken väckte en del upprördhet och vrede när den kom och blev totalsågad av många på eRP. Den sägs komplettera filmen "Mondovino" på många sätt och filmens regissör Jonathan Nossiter tackas i boken. "Possibly the most entertaining book about wine ever written" tycker Jancis Robinson på omslaget. Självklart blir man nyfiken! Slutligen fastnade jag för Kladstrup & Kladstrups "Wine and War" som på ett perfekt sätt verkar kombinera mina intressen för vin och andra världskrigets historia. Jag har många gånger vid resor i Frankrike undrat hur just vinbönderna klarade ockupationen, och man har ju hört en del anekdoter om falska etiketter och inmurade viner. Den här boken fokuserar just på detta tidigare sparsamt belysta område.

Ser fram mot många härliga lässtunder i höst, och det börjar också bli hög tid att sätta tänderna i mästerbritten i stövlar Hugh Johnsons "A Life Uncorked" (som Magnus på Drucket har postat om här). Fler tips på bra och underhållande vinböcker tas tacksamt emot!

2004 Château de Reignac

Det kan se ut som en tanke att vi dricker Reignacs andravin ikväll med tanke på gårdagen, men det är det inte. Satans påfund korkskada tvingade fram ett sista-minuten byte lagom när kycklingen var klar, men visst är det kul att jämföra när vi har förstavinet i så färskt minne. Vinet är blårött. Doften är rund och fruktig med inslag av plommon, röda vinbär, vanilj, jord och lite lakrits. I munnen är vinet medelfylligt med tobaksbitterhet och lite välgörande strävhet i den angenäma men lite korta eftersmaken. Merlotdominerat och modernt så det förslår, absolut enkelt och lite generiskt men samtidigt ganska gott, och ingenting att lagra. De olika årgångar vi har druckit av förstavinet Reignac har alla varit klart bättre, men om man sätter in det här vinet i dess rätta sammanhang: ett andravin som kostar runt 75 kr så är det mer än väl godkänt. Att sedan den svenska importören valt att prissätta Reignacs viner helt annorlunda är en annan sak. Prissänkningen från 145 till 116 kr i måndags känns rimlig, men tyvärr antar jag att det beror på att vinet är på väg bort från ordinarie sortimentet. Möjligen ett klassiskt exempel på att girigheten bedragit visheten?

PS. Resten av flaskan hälldes på liten flaska och ställdes i kylen. Dagen efter hade vinet fallit samman helt till en sötfruktig halvoxiderad soppa. På det hela taget efter att ha sovit på saken är vinet absolut inte dåligt men ganska trist, enkelt och väl generiskt. Resterande flaskor lämnades därför tillbaka på öppet köp - det finns ju så mycket annat att lägga pengar och utrymme på.

2001 Reignac

Sent hemkommen efter en dagjour korkar vi upp den här flaskan som har givit oss så många njutningstillfällen tidigare. 75% Merlot och 25% Cabernet Sauvignon. 2002:an finns tillgänglig i Sverige. Färgen är mörkt blåröd. Doften är stor och rund med cassis, plommon, jord, vanilj, läder, kaffe och sötlakrits. I munnen är vinet runt och fylligt med härlig koncentration och en känsla av riktigt mogen och mörk frukt med inslag av lite paprika, gräs och tobak. Vill man vara kritisk kan man dock invända att den ganska långa eftersmaken innehåller en del uttorkande tanniner som sannolikt härstammar från ek. Likaså var den här flaskan som bäst precis efter öppnandet, och efter några timmar var frukten betydligt mindre charmig. Dags att dricka upp med andra ord, men fortfarande härligt gott. Det här är definitivt inget för claretälskande merlotfobiker (vilka jag har största respekt för) som vill ha sin cabernetdominerade Bordeaux riktigt stram och klassisk. Men jag älskar såväl vänstra stranden som Saint-Emilion och Pomerol och det känns helt klart som att denna Nya Världen-inspirerade moderna Bordeaux på något sätt ändå bara kan komma därifrån den kommer. Jag har aldrig druckit en bordeauxblandning från Nya Världen som smakar så här. Priset, 112 kr när det begav sig, gjorde förstås inte direkt ont. Varför köpte vi inte en låda till?

2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose

Vi lagar gryta på älg och kantareller. Till detta en Cornas som blev veckans snackis i våra delar av vinbloggvärlden när det släpptes i augusti. Tidiga provare var ganska skeptiska av olika skäl och vi jämförde med proffsens recensioner som talade ett annat språk. Det blev som vanligt en rolig diskussion, även om vi inte hade smakat ännu. Sent ska syndaren vakna, men nu är det äntligen dags för oss att korka upp.

Första sniffen för att se om vinet är ok innehåller mest mörk frukt med dominans av björnbär och körsbär. Vinet åker i karaffen för ny påtitt till middagen några timmar senare. Doften har då utvecklats sig en hel del men rymmer fortfarande mörk frukt med björnbär, körsbär och några vildhallon. Annars känns det lite som inför en flygavgång; Syrahtypiciteten har nämligen trillat på plats till stor del! Vitpeppar - check, köttbuljong och lagerblad- check, svarta oliver - check. Det finns också lakrits, vanilj, lite asfalt och tallbarr. I munnen är vinet medelfylligt slankt utan syltighet eller alkoholhetta, med fräscha syror och ett fint koncentrerat mittparti innan allt mynnar ut i en något vattnig eftersmak som drar ned betyget en aning. Absolut gott, men inte superduper.

Det här vinet tycker jag ändå uttrycker sitt ursprung, men det krävdes lite luftning. Visst är det mera vinöst och mörkfruktigt än somliga Crozes-Hermitage eller Saint Joseph man har druckit, men det tycker jag ofta Cornas är. Såväl Voge som Jaboulet (som vi har druckit senast) har uppvisat mera allmänt vinösa toner som skiljer sig en del från den mer distinkta Syrahtypicitet man hittar längre söderut. Men jag gissar att det finns fler åsikter ;-)

I högtalarna: Walter Jackson "My One Chance To Make It". Både hans knarriga, släpiga frasering av "I" efter 34 s i första versen och körens "ohhh" efter höjningen vid 2.06 framkallar fortfarande svårartad gåshud. Köp!

2005 Fontanafredda Langhe Nebbiolo

Kvällens Nettare e gioia-inspirerade ragù känns som ett lysande tillfälle att prova den återuppståndne storproducenten Fontanafreddas nysläppta Langhe Nebbiolo. Någon kanske minns hur imponerade vi var av deras 2001 Barolo Serralunga.

Färgen är purpur, vinet är helt klart. Doften är rund och lite parfymerad med körsbär, hallon, vanilj, gräddkola, mineraler och blommighet. Efter hand tillkommer lite kakao och örter. I munnen är vinet medelfylligt och slankt men ändå lite ekrunt och välkomnande direkt efter uppkorkandet. Smakprofilen präglas av hallon, körsbär, torkad frukt, mineraler och fatkrydda. Vinet är trots ekpräglingen ganska friskt med fräsch frukt och syra som klingar ut i en aningens gles, lite småsträv men god eftersmak. Riktigt gott! Tiotusenkronorsfrågan är såklart hur detta vin matchar ni-vet-vilket i samma prisklass. Ganska bra tycker jag, även om det inte når riktigt samma höjder. Men det här är ett härligt tillskott i ordinarie sortimentet som erbjuder välkommen variation i Piemonteutbudet runt hundralappen. Visst känns stilen igen från Serralungan?