2010 Jean Foillard Morgon Côte du Py

Det skall bli intressant att se hur monopolets så kallade "naturvinssläpp" om några veckor landar hos vinjournalisterna. Av förhandsreaktionerna att döma verkar knivarna slipas på sina håll. Hans Artberg utmålar speciellt beaujolaiserna som den största besvikelsen. Blint var han "inte i närheten av glada Gamay". Ett av vinerna som dyker upp i släppet är Jean Foillards 2010 Morgon Côte du Py.

Vad får man i glaset då? Jo, till att börja med är det bara att konstatera att det här visst är gamay man blir glad av, men kanske handlar det snarast om gamey gamay med sköna drag av kött. Och har man godisestrar och skumbananer som markörer för druvan får man leta någon annanstans, det här vinet har inte varit i närheten av aromjäst 71B. Först kommer en liten fläkt av brettanomyces som dock ligger långt efter en genomsnittslig flaska från Pégau. För min del ger den lilla franska funken snarast ökad komplexitet. Snart tittar en massa hallon, jordgubbar och körsbär fram tillsammans med lakrits, milda kryddor och mineraler. Lite blommor och örter skall också med innan man kan sammanfatta det hela som en urläcker, rent förförisk doft av osminkad gamay med flörtar åt både pinot noir och riktigt rödfruktig grenache.

Smaken bjuder på klockren balans mellan goda syror, ren fin frukt och ett snällt men ändå uppstagande tanninbett. Mmm, det här vinet ligger urskönt i munnen och tycks bjuda in sig själv till en sipp efter en annan. De röda bären hänger kvar en rejäl stund och får sällskap av massor av krossade stenar och järnfilsspån i den långa, läskande eftersmaken. Det är både intresseväckande och fullständigt hedonistiskt på en och samma gång, med galen klunkabilitet. Lite svalare och stramare än den yppiga nollnian, men ändå snudd på bättre i min mun och med precis samma rena, fina frukt och ursköna struktur som tiorna från Côte de Beaune uppvisade på Bourgognedagen häromsistens.

Jag har ingen aning om hur flaskorna betedde sig på journalistprovningarna (och den här buteljen är i ärlighetens namn köpt från Frankrike och inte från den svenska importören), men jag har väldigt svårt att tro att man kan tycka illa om det här. Sticker stämpeln naturligt/naturvin även i era ögon så strunta bara i den. Jag tror inte den är något Foillard har bett om, men kasta inte ut bebisen med badvattnet. Här gör man bara vin på det sätt man vill med jordmånen i fokus, vilket innebär ekologiska druvor utan bekämpningsmedel, ingen tillsatt jäst, noll chaptalisering och ingen filtrering men däremot en rigorös sortering och lite svavel. Svårt att invända emot. Här finns inget svårbegripligt, konstigt eller komplicerat. Bara ett väldigt gott och väldigt franskt vin. (92)

2010 Huët Vouvray Sec Le Mont

Härom månaden lovade jag mig själv att dricka mer chenin blanc. Efter att ha spenderat några dagar med Domaine Huëts 2010 Le Mont Sec är det bara att buga sig och tacka för uppvisningen. Det här är chenin blanc av yppersta klass. Jag vet att det något av en klyscha, men här sitter verkligen allt på plats. Laserskarpa ståliga syror, mängder av hårt packad frukt, och ett helt stenröse av mineraler i en ruskigt lång eftersmak sur les agrumes. Det är en rent fysisk upplevelse att ha vinet i munnen. Zzingg, vilken precision och vilken renhet utan ett gram av överflödigt fett. I nosen minglar citrusfrukter, gula äpplen, gröna päron och försiktiga antydningar av honung, örter och en knivsudd vanilj, allt hållet i strama, primära tyglar. Som bäst på tredje dagen, hur inihelsicke bra skall inte det här bli med lagring? Svindlande tanke. (93+)

PS. Fler tankar här och här, även om det inte direkt tycks bli någon debatt om vinets förträfflighet.

2004 Georg Breuer Berg Rottland

Gott vin! Breuers 2004 Rottland överraskar faktiskt positivt med en öppen, något utvecklad uppvisning. Frukten har lite tropiskt tycke med persikor och ananas i spetsen, mineralkaraktären minner om skaldjur och krabbspad och överst hänger lite gummiaktiga petroleumtoner. Saken är slank och källvattenfrisk med höga men ändå tämligen harmoniska syror utan kartighet, och den torra och mineraliska eftersmaken sträcker ut på ett fint sätt, helt utan de jobbiga beska toner jag var lite rädd för. (90-91)

2006 Feudi di San Gregorio Taurasi

Dags att göra ett nedslag i tämligen okända vatten: ordinarie sortimentet. Jag har allt sämre koll på vilka fiskar som gömmer sig i det här djupet; det är så mycket annat som lockar bland tillfälliga exklusiviteter och utländska handlare. Här blev det helt enkelt ett spontanköp häromdagen när jag såg vinet på hyllan.

2006 Feudi di San Gregorio Taurasi har en djup rubinröd färg, mättad men transparent. Doften skickar upp en massa körsbär, ja rent av lite cherry coke, och så tobak, choklad och grillat kött. Det här vinet har bestämt vilat i en del nya franska fat, men hela ekipaget sitter ihop på ett ganska fint sätt utan att vara för kletigt eller för splittrat. Lite örter och grus sätter vi upp på terroirkontot innan allt avslutas med en pust av nagellack, limstift och menthol. En doft inte utan charm, men samtidigt en smula strömlinjeformad.

Smaken bjuder på typiskt italienska syror och det smatterband av nafsande tanniner som anstår en aglianico, men frågan är om inte de nya faten givit lite extra strävhet. Körsbären återkommer i hyperkoncentrerad form tillsammans med té och mörk choklad som ger en liten bitterhet i eftersmaken. Tummen upp för de mineraler som lyckas göra sig hörda i svansen.

Det här är ett ganska maffigt bygge i semimodern stil. Gillar man stilen smakar det sannolikt mycket mer än de 150 kronor vinet kostar på bolaget (vilket för övrigt är oerhört lågt i en internationell jämförelse). Och visst är det lätt att imponeras, hantverket är det inget fel på. Samtidigt är det svårt att uppbåda någon större drickglädje ikväll. Vinet känns helt enkelt för ungt och kantigt, och dessutom lite kort i rocken trots en del fluff och extraktion. Förhoppningsvis rättar det till sig med lite tid på rygg, men frågan är om det är värt att allokera lagringsutrymme. Producenter som Mastroberardino och Terredora di Paulo brukar landa bättre hos mig. (87-88+?)

2009 Domaine Michel Lafarge Bourgogne Passetoutgrains L'Exception

Bourgogne Passetoutgrains är inget vi dricker ofta. Vanligen handlar det om enkla viner på gamay och pinot noir, ibland uppblandat med lite chardonnay, pinot blanc eller pinot gris. Det säger sig väl kanske självt att man som producent inte använder sina bästa druvor till ett vin med den här ambitionsnivån. Men nu är inte alla viner lika. Och när rödfruktsmästaren från Volnay, Domaine Michel Lafarge gör en passetoutgrains lönar det sig att kika lite extra.

Till att börja med rör det sig om en förhållandevis hög andel pinot noir (50%) blandad med lika del gamay. Druvorna har växt på 85-åriga stockar gränsande till Volnay och Meursault, och hela vinifieringen har skett med sedvanligt ärketradionella metoder. Jordmånen består av lera och kalksten, och alla domänens viner är biodynamiska sedan femton år tillbaka. Och så får man en bit av Bourgognes historia på köpet. Det här vinet fanns med redan när Lafarge på trettiotalet var bland de allra första att buteljera och sälja viner under egen etikett.

Men vad får man i glaset då? Jo, ett lättfotat, sirligt vin med en skön, eterisk doft. Kroppen är slank och lätt utan att vara speciellt gles, och eftersmaken sträcker ut på ett fint sätt, speciellt efter lite luft. Helheten känns otroligt transparent, vilket märks inte minst i svansen där Lafarge knökat in en imponerande mineralkaraktär. I nosen minglar bärig rödfrukt tillsammans med jord, blommor och en liten örtighet med oavstjälkad känsla. Gamayen lägger ut lite köttiga drag med inslag av välhängd biff eller lufttorkad skinka.

Det här är riktigt sköna grejer i den här lätta stilen, precis ett sådant vin som drar störst nytta av ett varmare år som 2009. Vinet blir bara godare och godare under kvällen och kommer att sitta som en smäck till exempelvis en kycklingsallad framåt sommaren. Vill ha några flaskor till. (89)

PS. Nyhet i marssläppet, 150 pix. Flaskor finns kvar.

2008 Calabretta Nonna Concetta

Gillar du toktraditionella bottigalningar som exempelvis Roagna eller Montevertine? Får rödlätt frukt ditt hjärta att klappa lite fortare, och är du en sucker för en rejäl dos grusiga, snudd på knallpulverliknande mineraler? Tycker du om eteriskt parfymerade viner med en massa blommor? Och vill du gärna ha en liten småruffig biopräglad polish på ditt tjut? Då är det kanske dags att prova Calabrettas 2008 Nonna Concetta, gjord på ekologiska druvor från gamla lågavkastande prephylloxera-stockar på 700 meters höjd på Etna.

I glasen hamnar ett vackert, transparent, ljust varmrött vin med en liten dragning åt orange i kanterna. Doften tar ut en fin höjd med blommor och lite örter på en bakgrund av en massa maraschinokörsbär uppblandade med lite hallon. Snart tittar salmiak fram tillsammans med lite knallpulver i bästa Barralstil, men det där knallpulvret växer snart ut till en rejäl skopa krut- och svavelosande vulkanmineralitet. Överst fläktar en gnutta volatila limtoner.

Väl i munnen får vi ett vin med massor av körsbärsfrukt uppbackad av en ordentlig dos finpulvriga tanniner. Det är friskt med fina syror, utan att för den skull vara särdeles elegant; ganska slankt utan att för den skull vara speciellt finstämt. Nej, det här är lite småruffiga och busiga saker med skön energi. Körsbären hänger med länge i eftersmaken tillsammans med lakrits och en ordentlig dos mineraler.

Hjärnan skapar omedelbart associationer som sträcker sig i en vid båge över både Bourgogne, Piemonte, Toscana, Campania och det naturliga Languedoc men det går liksom inte att få ihop alla komponenter och landa i en av de där regionerna. Det är då man inser att man har något ganska unikt i glaset, med en alldeles egen karaktär. Och en rejäl dos av Etna. Fascinerande grejer. (90)

PS. Inköpt hos den danskitalienska mästerpushern Carlo Merolli för 135 unionskronor.

2005 Sottimano Barbaresco Pajoré

Förväntningarna är ganska uppskruvade efter den urgoda nollfyran av det här vinet som Henrik bjöd på somras. Tyvärr infrias de inte riktigt ikväll, även om det smakar gott. Vinet är förstås för ungt, men känns ändå lite bekymrande kantigt med torra, chokladiga tanniner trots att vi lagt på rätt bra glidvalla i form av en risotto med osso bucco. Och så finns här en ansenlig del mörka och fatade drag där tobaken, chokladen och det grillade köttet till viss del skymmer de mer terroirdrivna röda tonerna av nypon, järnfilsspån och blommor. Blint hade jag sannolikt hamnat i Serralunga snarare än i Barbaresco. Samtidigt är det ingen tvekan om att vi har en nebba i glasen, och det är svårt att gnälla på den rikliga mineralkaraktären i eftersmaken. Som sagt - ingen riktig fullträff ikväll utifrån förväntningar, men förhoppningsvis rättar mycket till sig bara man ger vinet lite tid på rygg. (90+?)