2009 Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese

De senaste dagarna har jag läst om Terry Theises fantastiska bok "Reading Between the Wines" i vårsolen. Vilken skribent han är! Själv kallar han sig alfahanne i sitt avsnitt av Levi Daltons lysande podcast "I'll Drink To That". Möjligen är han inte helt lätt att arbeta med, men något sådant märks inte i boken. Här handlar det mer om eftertanke och nyfikenhet. Faktum är att det mesta som behöver sägas om vin ryms på de här knappa tvåhundra sidorna.

Det går förstås inte att läsa Theise utan att bli törstig. Det känns logiskt att vända sig till den sorts vin han själv håller högst, nämligen tysk riesling med lite restsötma. När såväl den inhemska som den utländska marknaden allt oftare vill ha sin riesling trocken, kommer alltid Theise på sin vita springare till försvar. Det här är viner som inte går att göra någon annanstans. Han har onekligen en poäng.

Vi har följt Helmut Dönnhoffs 2009 Hermannshöhle Riesling Spätlese de senaste dagarna, dels till en asiatiskt kryddad lax med soja och sesamfrön men framför allt i eget majestät, inte sällan med solen i ögonen. Det här är en riktigt bra spätlese med en stor doft av sten, blommor, örter/mynta och päron - inte någon banal piggelinvariant utan riktigt mogna gula. Är det någon som kan packa en fruktkorg är det Dönnhoff och här svämmar den fullkomligen över av allehanda tropiska frukter, sannolikt med viss hjälp av den generösa årgången. Det finns en antydan av petroleum, men egentligen inga mognadstoner ännu.

Smaken kommer med både en rätt simmig känsla av all frukt samtidigt som de höga men ändå något avrundade syrorna ger en välbehövlig kontrapunkt. Mer stenar här förstås, och så en nästan klyschig känsla av kristallklar renhet. Avslutning är lång med en god sötsalt känsla. Det är väldigt gott, men också en gnutta kladdigt.

Jag erkänner, jag tillhör också dem som hellre springer på trocken-grejer nuförtiden. Jag tycker det finns mer nerv och tension när linan är hårdare spänd och inte nedtyngd av restsötman. Och så måste något sägas om Dönnhof. Hos väldigt många bedömare har han en en särställning bland tyska producenter, nästan utom tävlan (inte minst hos Theise själv i sina säljtexter i den egna katalogen). Personligen är jag tveksam till om han ens är den bäste i Nahe.

Men slut på gnäll. Tysk spätlese är något unikt, och inget man vill vara utan. Dessutom lysande på egen hand som livsbejakande kontemplationsvin. Och har ni inte läst boken ännu så gör det.

2012 Les Dolomies Chardonnay En Novelin

Ny bekantskap för mig. Ja, en rätt ny bekantskap över huvud taget kan man säga. Det äkta paret Céline och Steve Gormally grundade sin domän Les Dolomies så sent som 2008, och har alltså bara några årgångar under bältet. Trots det har man redan fått en hel del positiv uppmärksamhet, och det rycks från många håll i de cirka 9000 flaskor man producerar varje år. Jag har varit nyfiken på de här vinerna en tid.

2012 En Novelin har en extremt mineralisk, rent knastrig doft, med känsla av kalksten och både lite rök och kött. Vidare friska citrusfrukter och det obligatoriska gröna äpplet. Överst hänger en smula blommighet och lite kryddgrönt. Det är rent, snyggt, och en härlig sniff med bra sug.

Smaken är slank med höga, friska syror och en sval munkänsla. Här har äpplena fått lite gulare karaktär, och genom hela upplevelsen finns en liten touch av den för Jura så typiska känslan av florjäst, utan att det för den skull handlar om någon oxidation. Eftersmaken är frisk, lång och rejält stenig. Det här vill man gå vidare med.

2013 Domaine du Pélican Trois Cépages

Apropå Jacques Puffeney häromsistens känns det som hög tid att smaka något från Marquis d'Angervilles nystartade juraknäck Domaine du Pélican. De har ju som bekant trots allt köpt större delen av Puffens vingårdar. Så lämpligt då att dessa viner dök upp i senaste släppet.

Enligt profilen i Wink Lorchs fantastiska Jurabok fick Guillaume d'Angerville upp ögonen för regionen på allvar när han på restaurang Taillevent i Paris fick Stéphane Tissots 2005 Les Bruyères serverad blint. Han var övertygad om att det handlade om en riktigt bra Bourgogne. Det ena ledde till det tredje, och vips så hade man köpt några hektar biodynamiskt odlade rankor och ett vineri i Jura. Domaine du Pélican var född.

Det här är andra årgången. I nuläget gör man upptoppad Savagnin och Chardonnay samt denna röda cuvée bestående av 60% Pinot Noir, 25% Trousseau och 5% Poulsard. Vi får väl se hur produktionen blir nu när man äger Puffeneys vingårdar. Hittills lär vinmakningen vara väldigt burgundisk med en del ny ek, men på sikt sägs man även vilja göra Vin Jaune.

I doften är det pinotkomponenten som dominerar med röda bär (tänk jordgubbar, hallon, tranbär och röda vinbär), blommor och en gnutta undervegetation. Fin pinosity här. Dessutom lite kryddiga fat, men de tycks mestadels vara av äldre snitt, inget kletigt eller hårdrostat. En fin sniff, men det doftar i ärlighetens namn kanske inte så mycket Jura. Snarare som en Bourgogne från en skapligt sval årgång.

Smaken är sval, med friska syror och en liten stenig förnimmelse bland tranbären. Här kickar trousseaukomponenten in med finmaskiga men nafsiga tanniner samtidigt som munkänslan är slank och en smula spetsig. Vinet är läskande och väldigt drickbart, men kanske en gnutta glest även om syrorna skjuter på bra och förlänger eftersmaken.

Jag gillar det här. Man kan såklart diskutera om det inte smakar mer som en Bourgogne än något från Jura, men det är välgjort i en väldigt prydlig och välkammad stil. Kanske lite för dyrt för vad det är men klart gott. Blir intressant att följa den här domänen de kommande åren.

Nyfiken orange

Jag hade kanske inte trott det själv för några år sedan, men nu har det varit på gång ett tag och det är lönlöst att förneka det längre. Jag har upptäckt att jag faktiskt gillar orangevin. Sannolikt kan det bara gå utför härifrån.

Länge tyckte jag de mest var konstiga, med udda aromer man inte är van att hitta i vin. Riktiga avvikare med tanniner trots att de var gjorda på vitvinsdruvor. Absolut inte gott. Och trots allt snack om naturliga viner - var de inte framför allt väldigt mycket mer påverkade av framställningsmetoden än viktiga saker som druva, terroir och årgång? Precis som en övermogen, ekchippad cabernet från varsomhelst där solen skiner.

Ja, jo. Allt det där stämmer väl egentligen fortfarande. De är onekligen lite udda fåglar i vinvärlden. Väldigt förenklat kan man ju kalla dem för vita viner gjorda på samma sätt som röda, där man låtit druvornas skal macerera med musten - skalkontakt - vilket bidrar till både den orangea färgen och tanninstrukturen. Och nog är det så att framställningsmetoden talar sitt tydliga språk med hög röst.

Visst finns det lite motstånd. Första gångerna jag drack Gravner, Princic och Trinchero förstod jag ingenting. Är det här vin? Tack, men nej tack. Jag tror många av kursdeltagarna på stockholmsmunskänkarnas trebetygskurs i höstas fortfarande ryser vid tanken på den 2010 Princic Jakot som dök upp. Själv kände jag att det här är ju inte så dumt egentligen.

För ni vet hur det är - ju mer man provar något desto mer förstår man. Det är egentligen inget konstigt. Jag höll på att kräkas av mitt första ostron som barn i hamnen i Cancale i Bretagne, men senast vi beställde en plateau de fruits de mer åt jag nästan två dussin och njöt av varenda ett. Det är få personer som älskar John Coltranes sena period vid första lyssningen, men ge musiken fler chanser och ni kommer att vara fast för livet. Samma sak med opera, eller varför inte sherry och oxiderade viner från Jura? Acquired taste är inget konstigt, men kräver lite nyfikenhet. Och att man vågar prova saker flera gånger.

Senaste tiden har bjudit på flera sköna orangea upplevelser. I måndags provade jag igenom nystartade lilla italienimportören I Vini dello Stivales sortiment på Hornstulls Bodega. De har redan flera sköna producenter i sin portfölj. Monteraponi har jag redan bloggat om; jag gillade också bottitraditionalisten Cascina Luisin med sina vingårdsbarbareschi och blev blixtförälskad i de spralliga, amforajästa grejerna från Guttarolo. Med på provningen fanns också en trio från producenten Skerk i Carso. Samtliga har fått fyrtio dagars skalmaceration och har ett litet skönt tanninbett. Fast skall man vara ärlig blev det kanske inte riktigt orange förrän i deras 2011 Ograde som hade en härlig färg från andelen Pinot Grigio. 2011 Malvazija hade viss kraft och den för druvsorten så typiska parfymerade blommigheten, medan min favorit 2011 Vitovska mest handlade om citrus och gnistrande stenighet. Och lite tanniner.

Ikväll dricker vi Radikons 2012 Slatnik som dök upp i släppet häromdagen. Här handlar det om 80% Chardonnay och 20% Tocai Friulano, men druvtypicitet är kanske inte det första man tänker på. Istället handlar det om skalkontakten som sätter profilen. I doften aprikoser, gula äpplen, nypon och citrus tillsammans med öljäst, en örtkvist och lite kokt kött. Smaken ger fina syror, mogen gulfrukt, ett skönt tanninnafs och en del kraft med en gnutta värmekänsla i svansen. Helheten hade gärna fått vara en smula svalare, men gott är det.

Missförstå mig inte nu - jag är väldigt glad att inte alla viner görs i den här stilen. Men det här är smaskens att sippa på, rent av lite kontemplativt, och motiverar sin plats i den alltmer intressanta och vildvuxna vinvärlden. Det får helt enkelt bli lite mer grejer i orange kulör i framtiden.

PS. Vill man prova själv är väl just Radikons nysläppta en bra ingångsport. Osvalvat, naturjäst, skalmacererat och orange så det räcker, men ändå en förhållandevis snäll och tillgänglig version. Dessutom "icke prisvärd" enligt Allt om Vin, en rekommendation så god som någon numera...

PPS. Besök Radikon tillsammans med Billigt Vin. Klicka sedan vidare, det finns mycket orangea grejer där. Bland mycket annat.

2013 Jacques Puffeney Trousseau Les Bérangères

Kärt barn har som bekant många namn. Jacques Puffeney är även känd som Påven av Arbois, eller helt enkelt kärleksfulla Le Puff. Är man en levande legend med fler än femtio årgångar under bältet så...

Men nu är det snart slut med det. Puffen har nämligen fyllt sjuttio och gick i pension nu i januari, och tyvärr ville ingen av hans döttrar ta över. In klev bourgogneproducenten Marquis d'Angerville som både hade rejält med pengar och en stark lust att etablera sig i Jura. Om detta kan man tycka mycket, och det har väl knappt gjorts annat i vissa vinkretsar på sociala medier sedan affären blev känd i december. Själv är jag väldigt förtjust i d'Angervilles viner från Volnay, men samtidigt kan jag tycka att det är lite trist att inte någon lokal vinbonde tog över. Kalla mig ohjälplig romantiker om ni vill.

Ikväll dricker vi Puffens 2013 Trousseau Les Bérangères som har en alldeles bedårande ljusröd färg i karaffen. Första sniffen matchar färgen perfekt - ljusröda doftslingor av smultron och jordgubbar tillsammans med ett fång blommor, som en ljum sommarkväll. Men här finns mer att upptäcka, och med luft tillkommer mörkare drag av körsbär, tillsammans med lite jord och salmiak, rent av en liten kryddighet.

Smaken bjuder på betydligt mer struktur och stoppning än man kunde tro av utseendet. Här finns en ordentlig ryggrad av finmaskiga nafsande tanniner, och bra intensitet i frukten även om helhetsintrycket är svalt, rent och slankt med lingonsyror. Det här borde utan problem kunna sparas några år. Det är inte ett stort vin, men personligt, karaktärsfullt och väldigt gott.

Det återstår väl att se hur d'Angerville förvaltar vinrankorna man köpt. En sak är dock klar - det lär bli något annat, sannolikt i en mer "burgundisk" stil med ny ek. Puffens viner kommer inte tillbaka.

PS. Eller så gör de det. Det visade sig ju att Puffeney inte sålde allt, utan behöll några gamla rankor Trousseau och Savagnin som planterades av hans far. Dessutom sålde han inte några namnrättigheter. Så det sägs bli sådär två tusen flaskor om året även i fortsättningen. Hur katten man nu skall lyckas få tag på några av dem...

PPS. Bild lånad av jurawine.co.uk Gå dit och köp Wink Lorchs alldeles fantastiska bok.

2009 Philip Togni Cabernet Sauvignon Tanbark Hill

Är det något man inser efter att ha tränat för munskänkarnas trebetygsprov så är det hur INIHELVETE mycket skit som står på monopolets hyllor. Det har spottats anonyma, själlösa och strömlinjeformade viner på löpande band, väldigt ofta viner med en rejäl dos sötma och kladdig ek. Och nu snackar vi inte boxar eller lägsta prisklassen - våra träningsomgångar har mestadels innehållit grejer mellan hundra och tvåhundrafemtio spänn flaskan. Alltså en nivå som åtminstone mina föräldrar och sannolikt den stora majoriteten av svenska vindrickare skulle beteckna som dyr. Det slutliga yuck-priset måste gå till den italienska (!) prestigezinfandel för nästan tvåhundra kronor med engelskspråkig hittepå-etikett som P bjöd på. Fy fan. Fel på alla tänkbara plan. För att inte tala om den långa rad av helt menlösa, artificiellt päronjästiga, vita viner som passerat.

Nåja, nu är provet avklarat. Det kan ha gått vägen, vi får se hur mycket som krävs för godkänt. Men hur landar man bäst efter den senaste tidens rätt glädjelösa träningsmentalitet? Jo, man vill ha något riktigt gott, gärna från någon av ens favoritproducenter respektive -regioner. Och så vill man DRICKA vin igen stället för att dissekera dem.

Philip Togni uppfyller alla kriterier med sin 2009 Tanbark Hill. Det här är inte bara svingott, det är också en underbar och tydlig tolkning av den bergsterroir i Napa Valley som jag är så vansinnigt förtjust i. Skog och örter, grusiga mineraler, riktigt höga syror och skönt tryck i den cassistonade frukten utan spår av hetta. Cabernet Sauvignon mår i mitt tycke bra av lite ek, och här har vi ett typexempel på ett vin där faten verkligen lyfter helheten med smarriga drag av tobak, grillat kött och lite krämighet till strukturen. Urgott nu, men håller förstås länge till och mår bra av en rejäl luftning. Det är lite gammeldags, men helt uppenbart inte Bordeaux. I ärlighetens namn kan det inte komma från någon annan plats än det gör. Kärlek.

PS. Senast provad här strax innan vi besökte familjen. Nu verkar Lisa Togni ta över mer och mer. Men även om han närmar sig de nittio skulle jag fortfarande inte vilja tävlingspringa uppför berget med gentlemannen/bergsgeten Philip...

2012 Hervé Souhaut Syrah

Respektera klassikerna var det, ja. Men ändå. Vinvärlden är ju så underbar i sin bredd, och när man stöter på något sånt här vill man bara resa sig upp och skrika Fuck the classics, man! Ett spontanjäst Vin de Pays de l'Ardèche är nog precis vad som får stötarna på Allt om Mat att tugga fradga. Jag tycker mest synd om dem som av en eller annan ideologisk anledning inte begriper sånt här.

Hervé Souhauts 2012 Syrah är nämligen smått underbar, pigg och läskande men ändå galet druvtypisk med svarta oliver, vitpeppar och en liten örtkvist utöver salmiak och blåröd hallonfrukt. Hade man någon som helst tvekan dyker lite blodigt kött upp i doften efter hand. Smaken är slank och uppiggande, försvinnande god faktiskt, med både drickbarhet och renhet i kopiösa mängder. Vederkvickande rent av, total sprallig glädje.

Det här måste väl handla om ren rock'n'roll? Nej, knappast. Fransmännen har som bekant aldrig begripit sig på rock. Vill man ha sådant skall man självklart vända sig till jänkarna. Det här är istället ren pop. Drygt två perfekta minuter på 45 varv. Spela roll att den är kort. När den är slut måste man ju bara höra samma sak igen och igen...