Ridge

Nnngggggg. Den automatväxlade hyrbilen får jobba ordentligt på serpentinvägen som leder upp i Santa Cruz Mountains. Det lutar duktigt och vi är tacksamma att vi slipper möta några lastbilar. Och inte en enda vinranka ser man till heller. Visste vi inte vad som ligger på toppen skulle man aldrig kunnat gissa att man gör vin i världsklass här. Det är nästan så vi funderar på om vi verkligen kört rätt när det äntligen dyker upp lite vinodlingar och strax efter ser vi skylten som markerar avtagsvägen. Vi välkomnas av Christopher Watkins som låser upp och släpper in oss. Vineriet har egentligen stängt för besökare på vardagar, men eftersom vi åkt hela vägen från Sverige gjorde man mer än gärna ett undantag trots att det är en hektisk period med både ombyggnader och pågående skörd av vissa parceller. Tack för det. Christopher själv ser mer ut som en rockmusiker än en genomsnittslig tasting room manager, och det känns därför helt logiskt att han berättar att han extraknäcker som textförfattare åt bl a Eagle-Eye Cherry! Fram kommer glas och flaskor och han undrar om vi är redo att smaka lite vin? You betcha!

Det är faktiskt första gången någonsin vi dricker något från Ridge. Det har liksom aldrig blivit av trots att Vinunic försett den svenska marknaden så länge jag kan minnas. Ändå var det här besöket ett av de första jag bokade in inför denna resa. Anledningen är vinmakaren Paul Draper som har en tendens att dyka upp som en bockskäggig tomte i alla möjliga sammanhang. Det känns nästan som att man kan öppna vilken bok om vin som helst, och vips så finns han där med några citat. Och det flesta uttalanden jag har läst av honom låter så vettiga och bra att man bara sitter och nickar. För även om man odlat vin här uppe på berget sedan 1886, och även Ridge grundades innan han kom med i bilden så skall förstås en stor del av framgångarna tillskrivas denne man. Nollåttorna blir hans fyrtionde årgång. Med en akademisk bakgrund i filosofi snarare än oenologi har han ett rykte om att gå sina egna vägar, och hans viner framställs ofta som ett slags motståndsrörelse mot nidbilden av sockerstinna eldiga amerikanska viner. Jag vet inte vad han själv tycker om det, men hans målsättning verkar hela tiden ha varit klar: naturliga viner där jordmånen och årgången får fritt spelrum. En fanatisk terroirist. Och med de största namnen i Bordeaux som förebild, åtminstone för cabernetvinerna.

Man får väl säga att han har lyckats. Härom året när det var dags för trettioårsjubileum av Steven Spurriers berömda Parisprovning tog 1971 Monte Bello hem hela klabbet, vilket det skyltas vitt och brett om i provningrummen både på Monte Bello och på anläggningen i Lytton Springs. Man kan riktigt känna deras stolthet, och med all rätt tycker jag. Det är verkligen en fjäder i hatten. Och som om inte det var nog tog 2000 Monte Bello hem klassen för ung californisk cabernet som hölls i samma veva.


Det är verkligen hisnande vackert här uppe med dalen som breder ut sig nedanför. Höjden innebär svalt klimat, med långsamt mognande druvor och sen skörd. Höga syror och måttliga alkoholnivåer kommer på köpet. Jorden innehåller en hel del kalksten - limestone - vilket sägs vara ovanligt för Californien, men samtidigt har man många olika parceller med sinsemellan varierande förutsättningar som alla bidrar på sitt sätt till slutprodukten. Vingårdarna odlas organiskt, utan bekämpingsmedel. Vi får en utläggning om cover crops - annan växtlighet man planterat i vingårdarna för att påverka bla erosion, skadeinsekter och jordens kväveinnehåll, även detta baserat på varje lotts individuella behov. Vad gäller själva arbetet i vineriet används bara naturligt förekommande jäst. Man arbetar med blandad ek - både ny och gammal men företrädesvis lufttorkad amerikansk även om några fat alltid är av ny fransk ek för att kunna jämföra. Det verkar finnas en evig vilja att förbättra sig och att prova nya vägar. Till exempel har man fat av amerikansk ek tillverkade av både amerikanska och franska tunnbindare för att se om det gör någon skillnad. Puh. Med tanke på diskussionerna om biodynamik hos Finare Vinare på sistone kan jag inte låta bli att fråga Christopher hur man tänkt i den frågan; om man övervägt att ta steget fullt ut? Svaret blir att detta nog inte är aktuellt. Vad jag förstår är man nöjd med nuvarande organiska metoder. Paul Draper gillar dessutom sin status som outsider, och man vill inte binda upp sig efter ett regelverk utan vill ha möjligheten att fortsätta gå sina egna vägar.



Ok, är det någon läsare som lyckats undvika att somna? Dags för lite vin. Som vanligt i sådana här sammanhang med en liten brasklapp. Det är inte lätt att under kort tid prova små skvättar av ganska likartade, företrädesvis väldigt unga viner, samtidigt som man har en trevlig diskussion. Men man får åtminstone en grov uppfattning, och det är alltid spännande att jämföra olika viner från samma producent.

2006 Lytton Springs (80% Zinfandel, 16% Petite Sirah, 4% Carignan).
Ungt blåröd. Ack så ung och primär i doften, och min hjärna formligen skriker barbera. Körsbär med så tjock italiensk accent att man börjar göra ofrivilliga latinska handrörelser när man pratar, och en hel del annan mörk frukt också. Vidare en rejäl dos lakrits och en gnutta kött. Snygg, bärig, kryddig smak med en fin matta av tanniner. Varmt men ingen eldighet, fina syror. Balans!

2006 Geyserville (70% Zin, 18% Carignan, 10% PS, 2% Mataro).
Även det här är svårartat ungt, och min hjärna hinner också denna gång springa iväg på barberaspåret en bra bit. Helhetsintrycket är dock betydligt mera knutet än föregående vin, och inte lika fruktigt. Aromspektrat drar dessutom mer åt det röda hållet med inslag av både lingon och tranbär utöver det mörka. Dessutom jord och en hel del grönhet av örter och tobak. Men det är bra, intresseväckande grönhet. Smaken rymmer ett större djup än Lytton Springs, med större komplexitet. Örtigheten går igen i munnen. Återigen fin balans med mellan syror, alkohol och frukt. Ingen alkoholhetta.

2006 Zinfandel York Creek (99% Zin, 1% PS).
Primär, bärig doft med körsbär och hallon. Saftig, pepprig smak med lite eldighet. En del örtig tobak. Skaplig syra och hyfsat tilltagen stramhet. Enklare än de två föregående.

2006 Zinfandel Paso Robles (100% Zin).
80-åriga rankor. Lite syltigare stil än föregående, med tydligare ekkaraktär med kola. I munnen betydligt mjukare, mindre tobak. Minst intressant av zinfandelvinerna.

2006 Zinfandel Pagani Ranch (88% Zin, 7% Alicante bouschet, 3% PS, 2% Carignan).
Från 113-åriga rankor, relativt kallt klimat. Nu är tobaken tillbaka! Snygg sylt med björnbär och körsbär. Lite blommiga övertoner av viol. Saftig smak med pepprigt slut, till och med lite mineralkaraktär. Läskande syror och den där balansen man börjar känna igen i Ridges viner. En favorit!



Vi går vidare med de cabernetdominerade vinerna. Christopher berättar att Santa Cruz Mountains ursprungligen startades som ett klassiskt andravin till Monte Bello för de fat som inte riktigt höll måttet, men att man nu allt mera låter de olika lotternas karaktär primärt styra vilka druvor som går till vilket vin. Man eftersträvar framför allt tidig tillgänglighet samtidigt som man vill ha kvar bergskaraktären som finns i Monte Bello.

2004 Santa Cruz Mountains (51% Cabernet Sauvignon, 47% Merlot, 1% Petit Verdot, 1% Cabernet Franc).
Från halvflaska. Wow, nu byter vi karaktär. Hade jag fått det här blint hade jag självklart gissat på Bordeaux utifrån min begränsade fantasi. Christopher verkar inte helt missnöjd med den kommentaren. Snygg, något utvecklad doft med lakritstonad vinbärsfruktfrukt där det finns både mörka och röda inslag. Vidare jord, grön paprika och lite örtighet. Smaken är läskande, bärig med ett rejält uttorkande tanningrepp om kindernas insidor. Inget under av koncentration eller längd, men bra syror och en fin svans av mineralitet. Gott.

2005 Santa Cruz Mountains (58% CS, 42% M).
2005 sägs vara en bättre årgång än 2004 som drabbades av en del regn precis före skörd. Det här vinet provades några dagar senare på Lytton Springs-anläggningen varför jämförelsen med nollfyran haltar lite, men helheten kändes något mörkare med mer kraft. Cassis och plommon, och ett tydligt drag av karamell och klassisk Bordeaux-tobak. Återigen inget riktigt wow-vin, men god smak med fin renhet i frukten, en del mineralkaraktär och så de där friska syrorna som man förväntar sig. Rejält finmaskiga tanniner som riktigt snörper åt.

2005 Monte Bello (70% CS, 22% M, 6% PV, 2% CF).
Och så trollades en dold flaska fram från sitt gömställe under disken. Vi kunde inte låta bli att skärpa till oss och bli lite rakare i ryggen.
Tät, granatröd färg. Stor doft som är helt överlägsen i komplexitet jämfört med de andra vinerna. Först kommer en rejäl dos mörk frukt med crème de cassis, men det finns också rödare inslag. Vanilj och kryddor tassar efter och hela bilden inramas av en gnutta stallighet trots ungdomen. Smaken ringer av skinande frukt av stor intensitet som absolut flörtar med den så eftertraktade viktlösa tyngden. Växer rejält i slutet och fortsätter att bredda sig långt efter man svalt, som ett crescendo av cymbaler. Fin fatkrydda och läskande syror, och så en tät matta av pulvriga tanniner under all frukt. Smack, mineralkaraktären är svårartat salivframkallande, men det var värst vad litet smakprovet kändes helt plötsligt...

Det här är utan tvekan ett par klasser bättre än alla andra viner vi provade hos Ridge. Riktigt hög kvalitet, men priset är såklart därefter. Hur bra vinet egentligen är känns lite svårt att säga; helst skulle man vilja ha en hel flaska, lite mat och kanske en sådär 15-20 års lagringstid. Kommer det här att slå gräddan av 2005 Bordeaux i blindprovningar om trettio år? Vem vet, vi kanske får återkomma om det...



Vi avslutade med att gå en tur i vingårdarna. Jag är barnsligt förtjust i att krafsa lite i jorden och smaka några druvor när man gör vingårdsbesök, mer för att få en allmän känsla för platsen än att jag faktiskt begriper något. Fast de där varningsskyltarna för skallerormar lägger förstås lite sordin på upptäckarlusten, man slipper ju gärna gifttänder i hälarna när man pallar bergsfrukt. Christopher lugnar oss, skallerormarna brukar mest dyka upp på våren och sommaren, och de har faktiskt inte sett någon alls i år. Men skyltarna är ganska fräcka...

Sammanfattningsvis ett riktigt trevligt besök. Och givetvis kommer Ridgevinerna att ha en lite speciell plats i våra hjärtan hädanefter. Allt var väl inte så bra att man drog efter andan; prisläget ligger generellt ganska högt och än värre blir det förstås här på hemmaplan efter transportkostnader, skatter, importörens och monopolets marginaler och gud vet vad. Men även om jag inte tänker kandidera till ordförandeposten i Svenska Ridge Fan Cluben så finns en röd tråd i alla viner - den rena frukten, den fina balansen och de förhållandevis höga syrorna. Vid nästa lansering måste vi nog köpa några flaskor.

California Dreaming

Man känner sig inte direkt inspirerad att skriva när man är jet-laggad efter en sunkig transatlantflygning med United Airlines, men lika bra att smida medan järnet är varmt innan minnet bleknar. Vi har haft en underbar resa där tyngdpunkten förstås legat på min svågers bröllop, men där vi även hunnit med en hel del vinrelaterade äventyr. Här kommer några spridda viner till en början.

2005 Martin Estate Cabernet Sauvignon Bacchanal hade vi aldrig tidigare hört talas om när den dök upp i vinlistan på Terra. Sommelieren tyckte det var ett bra val men varnade lite för att den var gjord i gammal stil med förhållandevis markerad jordighet och tillbakadragen frukt. Aha, Gamla Världen-stil alltså frågade jag? Nja, snarare Old Napa style blev svaret och kanske kunde man ana ett litet överseende leende åt oss eurocentriska naparookies. I glasen fick vi ett vin med en snygg, intresseväckande doft med tydlig jordighet. Möjligen just den Rutherford dust man stöter på i skrift hela tiden - det är väl terroir om något tycker jag, även om jänkarna inte verkar använda det ordet så ofta - men vi har i ärlighetens namn för lite att jämföra med. Frukten kändes inte det minsta tillbakadragen utan stor, tillgänglig och mörk med massor av svarta vinbär och körsbär fint inramade av våt tobak och rostade fattoner av kaffe, choklad, vanilj och snygg krydda. Munkänslan var varm med något låga men absolut inte obefintliga syror. En viss eldighet i både doft och smak antydde att vinet gärna hade fått serveras aningen svalare, men trots det snygg balans. Lång, glödande eftersmak och riktigt gott.

En trevlig bekantskap i någorlunda måttlig prisklass med Napa-mått sett. Det finns en hel del att läsa på nätet. Vineriet byggdes redan 1887, men restaurerades av nuvarande ägaren Greg Martin 1996.

2006 Shafer Chardonnay Red Shoulder Ranch var blekgult silvrig i restaurangens skumma sken. Stor, fullmatad doft av citrus, gula äpplen, vit blommighet och tropisk gulfrukt som mango, papaya och ananas. Fyllig, rund, otroligt fruktpackad smak med rejält drag men ingen smörighet. Jag gissar att vinet inte genomgått någon malolaktisk jäsning, syrorna var spetsigt pigga och bidrar till att det hela inte kantrar. Visst finns viss ekprägel, men det är långt till popcornskålen. Lång, aningens grapebitter eftersmak där man absolut kan ana de 14,9% alkohol etiketten uppger, men samtidigt ett riktigt californiskt charmtroll som tjusade oss till både crab cake och kantarellrisotto med pilgrimsmusslor. Perfekt att dricka nu. California sun!

Slutligen blev det några olika smakprov på den stora barbecue som avslutade bröllopsfirandet - det var nämligen jag som stod för vinet. Svågern undrade om jag inte kunde plocka ihop en blandad låda med viner de flesta kan gilla i prisklassen upp till $20 men gärna lägre. Kul hedersuppdrag tyckte jag och körde över till K&L Wines som lätt placerar sig på topp tre över de bästa vinbutiker jag någonsin stött på. Vilket utbud! San Francisco-filialen har 2690 olika viner enligt websidan, och då handlar det såklart om flaskor som verkligen finns på hyllorna och inte bara om enstaka kvarglömda fellistningar. Att sedan priserna ofta ligger betydligt under vad vinerna kostar på plats hos producenterna uppe i Napa eller Sonoma gör inte heller ont. Det hade kanske varit enklast att plocka ihop några välkända europeiska kort, men självklart skulle vi ha amerikanska viner. De vita vinerna hade sådan åtgång bland gästerna i solen att jag knappt hann smaka, och några noteringar blev det överhuvudtaget inte.

2006 Château St. Jean Fumé Blanc La Petite Etoile Vineyard ($14) var druvtypisk med citrusfriskhet men ändå med typiskt californisk solmogen frukt. Inte alls så gräsig som en del Nya Zeeländska Sauvignon Blanc:er kan vara i samma prisklass. Torrt, fräscht och fin koncentration. Gott, men SB är inte min favoritdruva.

2006 Sbragia Chardonnay Home Ranch Dry Creek ($20) gick åt ännu snabbare. Rund, solmogen med tropisk fruktighet, viss smörighet och lite för mycket ek för mig - lite popcornvarning. Ganska maffig koncentration men kanske inte så minnesvärd. Skulle dock gärna smaka igen, och gillar man stilen är det säkert ett utropstecken för priset.

2005 Avalon Napa Cabernet Sauvignon ($11) har ju fått en del positiva omdömen här hemma, liksom av Parker. Divine importerar. Så billig att man knappt tror det är sant och visst vill man smaka. Syltig sötfruktig doft med svarta vinbär, lite slapp struktur utan så värst mycket koncentration eller längd, eken kändes lite utanpå. Nja. Övertygade inte under de förhållanden vi smakade. Visst, man kan inte kräva mycket för dryga 70 spänn, men här är det absolut värt att lägga på lite pengar, och för det svenska priset blir det definitivt pass. Då hade 2005 Robert Mondavi Napa CS ($20) mer djup, struktur och komplexitet, men det vinet får jag återkomma till.

Övertygade med besked gjorde dock 2007 Seghesio Sonoma Zinfandel ($17). Jag har gillat det här vinet i tidigare årgångar, men frågan är om inte det här är den bästa vi har smakat hittills. Wow, här snackar vi fruktbomb! Stor, varm, pepprig zin - rent buteljerat solsken med massor av björnbär, blåbär, hallon. Sötfruktigt så det skriker. 15,5% på etiketten sticker förstås lite både i ögonen och i eftersmaken, men det funkar absolut. Inget man vill dricka varje dag och gillar man inte alls stilen skall man kanske inte göra sig besvär, men härligt till en rökig grillad hamburgare. Även om det i ärlighetens namn var svårt att toppa isbadskall Anchor Steam och Sierra Nevada till barbecuen. Däremot kan jag meddela att varken vin eller öl funkar till rosa sockervadd med bubbelgumsmak - det var faktiskt rätt så vidrigt även utan dryck - men det var ett underbart ögonblick att se barnens blickar när maskinen startades upp.

Rosa sockervadd och fruktbomber... ja herregud. Qu'est-ce qui se passe? Kanske inte riktigt vad vi brukar dricka här hemma, men det är roligt att söka sig in på nya vägar. Och vi har druckit några riktigt goda viner. Rent allmänt är det inte svårt att förälska sig i Californien. Som svensk finns det så klart hur mycket som helst att störa sig på, men också så mycket att älska, och en sådan bredd och utbud att man gärna skulle dröja sig kvar länge. Fortsättning följer...

2006 Domaine la Barroche Pure

Ständigt denna Barroche! Nåja, vi gör väl som vanligt och koncentrerar oss på det mest väsentliga, nämligen etiketten. Ny för denna årgång och visst har den viss attityd? Enligt uppgift var det så här etiketten ursprungligen var tänkt att se ut, men Julien Barrot var rädd att den skulle uppfattas som för kaxig och fegade ur i sista stund. Pastellorgien på nollfyran och nollfemman var alltså en nödlösning. Men nu får man anta att tuppkammen har växt till sig på den unge Julien.

2006 Pure är rödsvart i glaset. Vi följer vinet under ganska många timmar och sparar dessutom en skvätt till imorgon. Första intrycket är inte helt öppet, och som förväntat händer en hel del bra saker med luftning. Och vips så sitter man med ett stort leende igen. Jag vet, jag tycker också det börjar bli tröttsamt att behöva dra fram superlativen när man dricker Barroches viner, men vad skall man göra? Det känns återigen som att man har lyckats pressa in essensen av södra Frankrike i en tung, överdimensionerad flaska. Härlig doft av solmogen grenachefrukt med kirschlikör, crème de cassis, jordgubbssylt och hallon. Rena kryddboden också såklart, med en stor knippe herbes de Provence, muskotnöt och anis som leder över i lakrits. Precis som hos nollfyran är det bara att i tur och ordning bocka av kaffe, gräddkola och nygrillat kött. Helheten känns ganska ung och primär, även om det bjuds på mycket.

Vi smakar och leendet kommer igen. För en gångs skull tycker jag smaken är överlägsen doften. Jäklar, vilket drag! Massor av kirschig frukt och en mineraltonad avslutning som skulle göra vilken pastis som helst stolt - lakrits, örter och anis. Det känns som att Julien har tagit den slampigaste, glycerolfeta, solmogna frukt han kunnat hitta, tryckt ihop allting i en stram, slank korsett av uppstagande syror och ren elegans, hällt en dunk raketbränsle över hela alltet och sedan tuttat på. Schwooosh! Tanninerna har ingen chans. Den varma, glödande eftersmaken inbjuder till en metafysisk diskussion kring oändligheten...

Fantastiskt gott! Skall man jämföra med nollfyran är likheterna stora, men kvällens vin känns ändå snäppet bättre. Lite mer energi och stuns, och ett drag i smaken som slår det mesta. Här kommer att krävas karaktär av stål för att låta bli resterande flaskor...

2006 William Fèvre Chablis

Daglivs har rea på blåmusslor och plötsligt känns kvällens förrätt given - Moules Marinière. I kastrullen och glasen blir det chablis. 2006 William Fèvre Chablis är silvrig med en liten gulton. Frisk doft med citrusfrukter, gråpäron, lite grön nässlighet och mängder av mineralkaraktär. Dessutom en anings unknad som nästan drar åt kött. Smaken är stålig med inslag av våta stenar och exemplariska syror. Klart mineraldriven med frukten i baksätet. Som vanligt en schysst baschablis, men var den inte snäppet bättre förra gången? Kanske sämre flaska.

2002 Jean-Marc Brocard Les Clos

Lubb, är det verkligen en matfisk? Viss skepsis infinner sig när vi packar upp veckans frigolitlåda från Årstiderna. Som vanligt finns svaret bara en googlesökning bort. Efter denna bloggpost - med välbekanta namn i kommentarstråden och allt - känns det svårt att tilllaga firren på något annat sätt än mjölpanerad och smörstekt.

2002 Brocard Les Clos är ljusgul och har kommit en bra bit på vägen mot mognad. Doften är aningen blyg men samtidigt komplex. Ungdomens gröna friska äpplighet har bytts ut mot gula äpplen som legat i i fruktskålen aningen för länge, tillsamman med lite tropiska frukter som mango och melon. Det finns dessutom ganska oemotståndliga drag av höstlig svampskog och som pricken över i en rejäl dos klockren tryffel. Läckert! I munnen handlar allt om finess och elegans, vinet är finlemmat och volymen ganska låg men med fin intensitet. Syrorna är citrusfiska och svårartat salivframkallande, och eftersmaken lång med skaplig mineralkaraktär och en liten jordig beska.

Det här är i särklass det godaste vi druckit från Brocard, vars viner jag oftast brukar uppfatta som korrekta men sällan särskilt spännande. Möjligen kan man kräva ännu mer av kombinationen lysande årgång och det kanske bästa läget i hela appellationen, men det är riktigt gott som det är och borde hänga med fint länge till, även om det som bekant alltid känns lite som rysk roulette att lagra vit Bourgogne nuförtiden. Glädjande nog finns det (ännu) inga rapporter om oxiderade Brocard-viner från 2000-talet.

PS. Hur var fisken då? Jo, en riktigt trevlig ny bekantskap. Fast och fin, med en lite trådig konsistens och en hel del associationer till krabbkött. Lubb äter vi gärna igen.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Vi fortsätter kvällen med det här vinet. Att stoppa näsan i glaset med 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva ger mig en ögonblicksbild av tät, mjuk, svartröd sammet som rullas ut. Lyxig doft med ursnygg välinfattad fatkaraktär av bittermandel och choklad. Likörmarinerade körsbär dominerar men en heterogen minoritet av hallon, katrinplommon och björnbär slåss för sina lika rättigheter. Det finns läder och lite tobak, men det är fjärran från den nedrökta nittioåttan. Efter hand dyker några fikon upp och mot slutet inbillar jag mig lite rå svamp. Smaken lever inte riktigt upp till den lysande doften -what else is new - men det är bra gott ändå. Slankt och medelfylligt med friska syror men där de pulvriga tanninerna fortfarande regerar i den långa eftersmaken. Lite allmänt kantigare än den lyxiga doften. Förstås ingenting som inte kvällens Karl-Johan-risotto klarar att avhjälpa, men på det hela taget känns vinet fortfarande ungt och det mådde bra av några timmar i karaff. Det här kan mycket väl vara den bästa årgång vi smakat av Mastroberardino, även om nittionian gärna får anta utmaningen.

2004 Keller Dalsheimer Hubacker Riesling Spätlese

Argh! Vad är det för fel på tyska viner? Eller på korkarna rättare sagt? Ikväll var det dags att ta fram kaffefiltret igen för att rädda vad som räddas kan från korksmulorna. Det här har hänt fler gånger än jag orkar tänka på - men jag kan inte påminna mig att det någonsin hänt med en fransk eller italiensk flaska. Använd skruvkork om ni inte vill satsa på korkar av god kvalitet!

Nåja, till vinet. Ljusgul färg med lite ärgigt inslag. Doften ger en blandning av tropisk fruktighet och gula äpplen parade med petroleum av den fränare sorten, rena flygbränslet. Det finns lite inslag av grön, stjälkig blommighet och modellera - en association jag oblygt stjäl rakt av från Mise en bouteille som också smakat. Faktiskt ganska klockrent när man väl tänkt tanken. Smaken innehåller ganska tilltagen sötma - jag hade inte reagerat om det stått auslese på etiketten. Och det är väl här min största invändning finns; syrorna är inte tillräckligt höga för att riktigt balansera upp sötman. Det trillar absolut inte i diket, men känns lite vingligt. Ananasspad och oljig mineralitet följs åt i den ganska långa eftersmaken.

Gott, men inte mitt i prick. Möjligen hittar vinet balansen med lite lagring när sötman torkar in en aning?