En fråga som ofta dyker upp är hur aussieshiraz egentligen klarar lagring. Jag vill inte påstå att kvällens flaska ger något direkt svar, men den har åtminstone fått sju år i flaska innan korkskruven kom och ändade dess liv. Färgen är blåbrunröd med en hel del sediment i flaskan. Doften är ganska homogen och sötfruktig med björnbär, vinbär, plommon samt en hel del After Eight: mint och choklad. Det finns också lite anis, smörkola, en gnutta tjära, lite blommighet och allmänt fatrunda toner av vanilj och kryddor. Smaken är drygt medelfyllig och ganska mjukt avrundad med massor av mörk frukt, choklad och lakrits samt tyvärr lite klassiskt Barossasalt som jag egentligen avskyr. Munkänslan är mycket välbalanserad helt utan eldighet eller syltighet, snarare sötfruktighet åt det svala hållet på något sätt. Maffigt men fräscht, etiketten anger förhållandevis blygsamma 14%. Eftersmaken är härligt lång och god.
Det här är en jättegod Shiraz, absolut en av de bästa vi har druckit. Och det räcker väl så. Vi hade båda två samma invändningar, inte minst till maten, men det är trist att hamna i samma gamla tugg om Nya kontra Gamla Världen. Hur som helst tror jag inte vi har druckit något vin med Peter Lehmann på etiketten som inte varit väldigt bra.
PS. På tal om Nya Världen: jag inser att jag är sist i världen att upptäcka bandet; att det nog inte finns någon bättre kandidat till en stor backlash snart bland folk som har koll, och att jag officiellt är gubbe nuförtiden med tanke på att huvuddelen av mina skivinköp är inspelade före 1975, men ändå...ändå är Vampire Weekends debut himla skön lyssning. Lysande preppig pop där anglofila Ivy League-studenter möter Paul Simons "Graceland". Jag tror inte jag har varit så förtjust i en debutskiva sedan The Pipettes spred Spectorskt solsken omkring sig 2006. Väl värt att kolla upp (fast ni tankade väl hem demoinspelningarna redan förra sommaren och tycker det känns sååå 2007).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar