När bröderna Delorme från Domaine de la Mordorée fick frågan om sina egna favoritproducenter nämnde båda två den unge Jérôme Bressy. Man inte bara hyllade hans nollfyror; Fabrice Delorme passade även på att utnämna Bressy till bäste vinbonde i hela rhônedalen. Stora ord, och säkert härligt att få ett sådant erkännande. Med tanke på stilen hos Mordorées viner är det inte direkt någon överraskning att man får ett mörkt, blåsvart och rejält extraherat vin i glasen. Näsan fylls av mängder av mörk lite syltig sötfrukt - vildhallon, blåbär, björnbär, körsbär och svarta vinbär. Fler mörka toner av lakrits, choklad och bränd jord tillkommer, liksom en del blod och rått kött. Och som kronan på verket varma stenar och slösande mängder örtig garrigue. Doften är varm, stor och maffig - allt känns uppskruvat till max, men det är ganska häftigt att sniffa på. Smaken fortsätter i samma högljudda stil; munkänslan är rund, varm och lite eldig med rejäl extraktion. Både syror och tanniner spelar andrafiol till den mörka frukten. Massor av lakrits, choklad och örter innan allt avslutas med både lite kirschig eldighet och malörtsbitterhet.
Det här är inte riktigt hur jag vill ha mina sydrhônare, men samtidigt måste man beundra hantverket. En synnerligen välgjord representant för det mörka laget. Gillar man den här stilen är det väl värt att kolla upp. Det finns fortfarande några flaskor kvar nästan ett år efter släpp.
6 kommentarer:
Hade nästan väntat mig att detta vinet skulle dyka upp på din Blogg. Jag är otroligt ambivalent beträffande det här vinet. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om det å andra så känns vinet inte helt harmoniskt. Har provat fyra flaskor sedan det dök upp förra året och aldrig har det lett till att jag köpt på mig fler flaskor. Jag har handlat en flaska och provat och sedan bestämt mig för att avvakta och sedan samma visa igen.
Något i vinets stil gör att jag inte förmår mig att komma loss och köpa fler för källaren. Jag tror att det som stör mig är den söta chokladiga smaken som inte känns som söt frukt utan nästan dessertvins söt (han gör för övrigt även en sådan, som inte jag har provat).
Din beskrivning av malörtsbitterhet i smaken är nog också pang på. Jag har noterat att jag känt mäsk som för mig associerar med inte helt angenäma toner men malörtsbitterhet är nog just vad det är.
Ett lite udda och konstigt vin. Undra hur det utvecklas med ålder?
Ser man på, jag trodde det här skulle vara helt i din smak och stil. Den sötma som finns i vinet tyckte jag själv kändes som härstammandes från riktigt mogen frukt snarare än restsocker, och att avslutet kändes torrt, men vem vet. Chokladig smak, absolut. Jag gissar på att man använt en del nya barriques, även om Parker menar att chokladen är klassisk för Grenache från soldränkta gamla rankor. Rasteau är ju den kanske varmaste platsen i södra Rhönedalen. Bitterheten tillskriver jag mest extraktionen och vinets ungdom.
Så värst udda eller konstigt tyckte jag inte det var, men absolut mörkt, maffigt och ganska modernt. Stor koncentration och hög alkohol som absolut märks men inte så det är för störande. Vi fick å andra sidan hjälpa balansen på traven genom att lägga vinet i kylen igen. Att jag inte köper fler flaskor beror mest på att det inte är vad jag riktigt söker, men den flaska vi har kvar ser jag fram emot på sikt vid rätt tillfälle när andan faller på.
Kanske fel av mig att benämna vinet som udda och konstigt. Det är nog mina egna intryck av vinet som gör att det känns udda och lite konstigt med avseende på att jag inte kan bestämma mig för om jag tycker om vinet eller inte. Det känns så motsägelsefullt.
Ur minnet och mina noteringar så är doften inte så märklig eller konstig. Tvärtom faktiskt. Mycket stor och trevlig. Typisk Grenache karaktär och för min del även södra Rhône. Smaken däremot kommer jag inte överens med. Visst har jag syltig och solmogen frukt, nästan marmelad. Sötman stör mig dock. Får samma känsla som i Amarone. Russin och choklad söt smak som dessutom känns lite för eldig och obalanserad. Sedan den där bitterheten som jag tror kommer från faten och den känns för min del inte helt angenäm och korrekt. Kanske kommer allt att gå ihop och integreras med ålder men jag tror jag passar. Tycker det finns bättre alternativ.
Jag har också läst om Parkers hänvisning till just choklad i vinerna från Rasteau, men i det här vinet tycker jag den karaktären tar för mycket plats.
Vi instämmer i era iakttagelser. Och då var ändå förhandsinställningen positivt förväntansfull. Extraktion är efternamnet, För Hög kan vara förnamnet...
Hehe, my name is extraktion, för hög extraktion...
Jovisst, så kan det kanske vara. Eller så är det bara den extrema druvmognaden och nästan löjligt låga avkastningen som spelar in. Jag tycker ändå Bressy har gjort ett bra hantverk i den här stilen... att den sen inte är min personliga favorit är en annan femma.
Avkastningen kan faktiskt vara FÖR låg. När han (ofta en han) vill ställa skåpet till varje pris. När vinmakaren blivit äldre jagar han kanske efter harmoni....
Skicka en kommentar