Semesterviner i Paris

Det börjar bli en härlig vana, att smita i väg själva till Paris några dagar i väntan på att barnen är tillräckligt stora för mer avancerade frankriketurnéer. De har det mycket bättre hos farmor och farfar än i storstadens myller. Och så välbehövlig avlastning för oss från vardagens ständiga pussel av hämtningar och lämningar och jobb. Det tog faktiskt en hel dag innan vi riktigt fattade att vi bara hade oss själva att ta hänsyn till. Underbart att bara strosa runt dit lusten tar en och att kunna boka bord på mer barnförbjudna tider än kl 18. En del vin blev det såklart också. Även om jag är tillräckligt sjuk för att ha med mig anteckningsbok på restaurang blev det mest några korta noteringar för minnet:

2001 Château La Tour Carnet (€15,50) dracks till picnic-lunch i Jardin du Luxembourg. Varken blåsten eller hotellets små tandborstglas kunde dölja att här bjöds på klassisk, så gott som drickfärdig Bordeauxkaraktär. Fin inbjudande tät brunröd färg och en härlig doft av svarta vinbär, cigarrlåda, grafit, jord och lite stall. Bra koncentration och fin läskande längd. Återigen ett lyckat hantverk från Bernard Magrez - man får verkligen mycket Bordeaux för pengarna i hans billigare flaskor. Och Cru Classé en 1855 är även i enklare form en härligt dekadent lunchdryck.

2006 Domaine William Fèvre Chablis 1er Cru Fourchaume (€11/glas) var blekgul med gröna reflexer. Härligt fräsch med citrusolja, mineraler, ylle och lite krutrök i doften. Slank och stålig i munnen med slösande mineralkaraktär, fin intensitet. Och så en liten nätt känsla av fatrondör som absolut inte störde. Gott som vanligt från en av mina favoritproducenter i Chablis.

2006 Domaine Joblot Givry 1er Cru Clos de Cellier Aux Moines (€53) lockade oss i vinlistan på Macéo. Första riktiga smakprovet från denna årgång för oss vad vi kan minnas. Ung relativt mörk färg. Fruktig, primär doft med körsbär och hallon. Fin pinotkrydda och en liten unknad, kanske en antydan av rått kött? Lite spår av ungdomlig fatbehandling som drog åt terpentin. Slank och elegant vilket förstärktes av att vinet serverades rejält svalt, men med fin intensitet i den unga frukten. Höga syror och lätt munkänsla, inget för den som föredrar maffigare viner. I slutet en del grön örtighet som man kanske kan misstänka beror på årgången? Inget stort vin, men charmigt och fint att dricka nu på frukten. Blir såklart bättre med lite lagring. Vi får väl se om nollsexorna någonsin passerar systembolaget. Inköpsavdelningen gjorde enligt uppgift tummen ner för den ena cuvéen av nollfemmorna med följden att Joblot tyckte att då fick det vara. Hans viner har en rykande åtgång ändå.

Resans kanske godaste middag avnjöts på Les Papilles (30 rue Gay Lussac, 5e). Denna kombinerade restaurang, épicerie och cave à vin rekommenderas å det varmaste nästa gång ni är i Paris. Trångt, lite högljutt och väldigt franskt. Det blir snabbt fullsatt så bordsreservation rekommenderas. Man erbjuder en fast fyrarättersmeny varje kväll för €31, sedan är det bara att välja en flaska från utbudet på hyllorna och avnjuta den på plats mot ett tillägg av €7 oavsett flaskpris. Ett upplägg som såklart gynnar dyrare viner. Generellt är vinpriser på restaurang högst rimliga i Frankrike. Man verkar inte ha fattat att vinet skall vara den stora kassakon och att bara det faktum att man korkar upp och erbjuder IKEA-glas att dricka ur motiverar minst fyra hundra procents påslag. Men det har vi ju diskuterat förut.

Det fanns mycket smått och gott att välja på i alla prisklasser - från några euro och uppåt. Mycket sydfranskt inklusive en vertikal av Grange des Pères, flera årgångar Cornas från Clape och Voge, Graillots La Guiraude och standardcuvée, châteauneufer från bl a Vieille Julienne och Domaine de la Mordorée, bourgogne, och en del bordeaux från billiga okända slott till några 1er Cru från mindre årgångar om man ville spendera några hundra euro.

Valet föll slutligen på 2005 Domaine du Vieux Télégraphe (€55+7) i en kombination av nyfikenhet och möjlighet till förhandstitt utan att tulla på det egna lagret hemma. Tät och mörk blåbrunröd färg. Varm och kryddig men klart blyg doft av vildhallon, kirschiga körsbär och persika. En liten rund ton av gräddkola följdes upp av allehanda kryddor, tobak och garrigue. Munkänslan var ung och lite kärnig, bra koncentrerad men rejält knuten med en viss gleshet i mitten som säkert fyller ut sig med tiden. En hel del finmaskiga tanniner som delvis doldes av all frukt och av kombinationen med mat, men som ändå gav en lätt uttorkande känsla i munnen. Ingen alkoholhetta men varmt och kryddigt med suverän längd. Ändå klart sluten och alldeles för ung. Öppnade upp sig en del under kvällen men det kändes ändå som att den bara visade en bråkdel av sin potential. Det här är en nollfemma som verkligen behöver mer tid. Trots detta absolut jättegott, men låt era flaskor ligga åtminstone några år, helst längre.

För konsumtion direkt var däremot 2005 Bosquet des Papes A la Gloire de Mon Grand-Père (€60) ett riktigt charmtroll. Den rödfruktiga stilen som jag tycker så mycket om kändes klart igen från standardcuvéen. Direkt från flaskan fick man en stor vidöppen varm doft av röda vinbär, jordgubbe, hallon och massor av körsbär i likör. Vi bara log och sniffade. Allt fanns på plats av både fin kryddighet med kanel och peppar, rikliga doser garrigue, och en snygg blommighet med viol och lavendel. Kanske lite grillat kött. Smaken var medelfyllig men med härlig intensitet och koncentration. Reptilsnabb attack av flödande varm frukt följd av en lång eftersmak med nästan lite småsalt mineralitet. Både lite eldigare och kirschigare än standardcuvéen, men även tätare utan den senares gleshet. Oj, så charmig och bra. I dagsläget klart godare och mer tillgänglig än Vieux Télégraphe.

Slutligen dracks en flaska 2007 Pascal Jolivet Sancerre till en gigantisk plateau de fruits de mer. Ung, sval och krispig med skolboksmässig doft av nässlor, svartvinbärsblad, fläder och tomatplanta gjorde den ett utmärkt jobb till alla råa mollusker. Och precis som vanligt drabbades vi av lyckliga fnissattacker efter ett tag när slemkvoten var fylld. Bulots och bigorneaux har en fin kryddig smak men efter ett tag går det inte att sluta associera till råa vinbärssnäckor. Amandes har en fast läcker konsistens men fler än några stycken är svårt att mäkta med när man äter dem råa. Nåja, ostron är alltid lika härligt att frossa i och man blir ju mer än mätt av tourteau, langoustines och crevettes.

Shopping då? Jodå, så klart en del vin. Och i år klarade alla flaskor flygresan hem. Bubbelplast fungerade utmärkt, tack för det tipset Anders. Som vanligt skulle man med lätthet kunna plocka ihop ett par lådor, men nu är det ju som det är med flyget. Utöver några flaskor Bordeaux passade jag på att köpa Jonathan Nossiters bok "Le goût et le pouvoir". Den väckte viss uppmärksamhet när den kom förra året, med en del förutsägbart surmagade kommentarer på eBob. Den beskrevs som en uppföljare till Mondovino, även om det är det första författaren förnekar i förordet. Nåja, en del tongångar känner man allt igen. Jag har bara hunnit skumma några kapitel men redan stött på ordet Parker i mindre smickrande sammanhang mer än en gång. Nossiter beskriver själv boken som en anti-guide du vin och diskuterar bl a begreppet terroir och vinscenen i Paris, samtidigt som det finns en del intervjuer med "vänner, fiender och heroiska vinmakare". Språket förefaller vara förhållandevis enkelt och talspråksliknande, alltså perfekt för som oss som gärna tror sig behärska franska lite bättre än vi egentligen gör...

Så fort fem dagar kan gå! Vi smidde de sedvanliga planerna på hur man i framtiden skall kunna spendera en större del av året i Frankrike, även om det känns rätt så underbart med svensk sommar också. Får man bara be om lite varmare väder, tack? A bientôt, Paris...