2005 Domaine Léon Barral Faugères Jadis

Jag gissar att det köptes en och annan flaska av det här vinet av ren nyfikenhet i måndags. Det har varit mycket snack om Barral senaste dryga halvåret hos Finare Vinare, och visst - det blev några flaskor för mig också. Med tanke på det utmärkta smakprovet i somras från en nyinflugen flaska känns det som vansinne att missa. Jämfört med Barrals "vanliga" Faugères är all cinsault och en stor del grenache utbytt mot 40% Syrah. Betongtankarna har fått ge vika för två år i ekfat, varav 10% var nya.

2005 Domaine Léon Barral Jadis ger först en ganska otrevlig, reduktiv kloakliknande doft. Massor av slöjighet och fällning för ett så ungt vin. Här behövs varsam dekantering och framför allt mycket luft! Flera timmar och ett par omhällningar senare har otrevligheterna blåst bort. Visst är det märkligt med doftminnet? Sommarens smakprov minns jag som mer mörkfruktigt rhônelikt - men fram träder en glödande rödton av vinbär, körsbär, syrliga svenska röda äpplen och blodapelsin. En rejäl mineralitet med inslag av rostigt järn fullbordar färgkänslan. Pang! Barndomens ollonskott har också letat sig in i doften, eller snarare doften av knallpulver som krossas av en hammare på ett underlag av sten. Men precis som hos 2005 Faugères växlar doften färg, aromerna går i och ur varandra och det finns även en mörkare sida med lakrits, björnbär, asfalt och en stor bit nygrillat kött där de blodiga safterna åter tar oss in i det röda spektrat. Och mitt i allting står en ihoprafsad kärve garrigue med örter och lavendel. Några enbär och tallbarr verkar också ha letat sig dit. Smaken är syrlig med saftig, skinande ren frukt efter luftningen. Syrorna är äppelfriska och munkänslan slank där örtigheten går igen från doften, men det är framför allt mineralkaraktären som tar över eftersmaken. Känslan är inte helt olik den av en klunk San Pellegrino minus kolsyran. Avslutningen är lång och lite anistonad.

Oj, vilken personlighet! Vinet har verkligen en egen karaktär som på en gång är både inbjudande och trumpet ogästvänlig. Lite som en sur baskerklädd gubbe som vägrar prata annat än franska, men som skiner upp för minsta ansträngning i den riktningen. Jag har full förståelse för om det här delar upp vinälskare i två läger, men jag gillar det. Mycket. Och om om jag slängde mig med pretentiösa uttryck som vif om standardcuvéen är det väl lika bra att ta fram storsläggan nu - här känns det helt rimligt att snacka om un vin nerveux. Karaktären känns rastlös, otåligt energifylld och sprittande av livslust, men lite ambivalent inför framtiden med oroliga blickar över axeln. Visst kan det säkert bli bättre, men den ungdomliga frukten charmar och det känns lite som ett riskprojekt med någon längre lagring. Producentens biodynamiska övertygelse ger knappast superstabila viner, vilket denna post vittnar om. Å andra sidan räcker det bra som det är nu.

PS. Mer åsikter här.