Har ni dem också i samlingen, de där vinerna ni knappt vet hur de smakar men som är inköpta utifrån en massa poäng? Jag minns så väl hur jag för mer än fem år sedan satt och bläddrade igenom senaste Gault Millau i huset i Saint-Romain och fastnade för guidens hyllning till Chantal Lescures viner, speciellt 2002 Les Vallerots. Färdplanen dagen efter sträckte sig egentligen mer norrut till Chambolle-Musigny och ända upp till Gevrey-Chambertin, men ett snabbt stopp skulle man väl hinna med. Sagt och gjort, vi stannade till (rue Thurot visade sig dessutom i stort sett vara en förlängning av R74) och hamnade i provningsrummet tillsammans med en trevlig ung dam som gärna hällde en massa nolltvåor (det gjorde alla producenter vid den här tiden). Och visst var nog vinerna goda, jag minns dem som lite ruffiga och mörka i stilen men mer än så är det inte. Däremot fick 2002 1er Cru les Vallerots följa med hem till Sverige. Med en prislapp under €25 var det inte mycket att snacka om och de där 94 poängen från Gault Millau satt kvar på näthinnan. Frågan är bara hur vinet smakar på hemmaplan med fem års damm på smaklökarna? Efter att ha släpat en sanslös mängd flyttkartonger och vin senaste veckan känns det som att vi är värda en flaska med affektionsvärde till rådjurssadeln nu när matsalen äntligen börjar bli beboelig.
Domaine Chantal Lescure har jag aldrig sett på Systembolaget. Överlag verkar producenten flyga under radarn hos både Wine Advocate och International Wine Cellar. Men Clive Coates har förstås varit där och spottat, med lite småljummet resultat -"have improved, though there is still room for improvement". Domänen grundades 1975 enligt Gault-Millau och hemsidan (1983 enligt Coates), och nuvarande ägare är sönerna till Mme Lescure, men med François Chavériat som förvaltare (François Chavenait om man läser Coates). Man arbetar efter organiska metoder och buteljererar efter månfasen. Les Vallerots ligger i sydligaste delen av Nuits-Saint-Georges, men det är bara den lägsta delen av vingården som klassas som 1er Cru. Jordmånen består av kalksten.
2002 Chantal Lescure Les Vallerots har en ganska mörk rubinröd färg med en liten uppklarning. Doften ger rödbetor, körsbär och tranbär tillsammans med mynta/polkagris, jord och lite sumpiga, köttiga inslag. Faten bidrar med ett litet moln av kakao, men känns fullständigt insjunkna i helheten. Efter en stund blir vissa mognadstoner av undervegetion och en antydan till tomatpuré och farinsocker allt tydligare även om helheten fortfarande känns ung. Det här är en rätt ruffig tolkning av pinot, skolbokstypisk Nuits.
Med ömmande muskler för vi kuporna till munnen och möts av en riktig god munfull. Här finns en fast kärna av frukt som balanseras upp av finfina syror och en tanninstruktur som tycks vara på god väg att smälta ned även om det fortfarande nafsar lite skönt. Vinet blir kanske aldrig Chambolle-silkigt, men bjuder ändå på en sömlös övergång från det täta mittpartiet ut i den långa, riktigt mineraliska eftersmaken. Rätt gott om kraft, trots en syrlig, sval om än något opolerad helhetskänsla. Kanske inte den mesta eleganta Bourgognen, men åh så god. Eller så är det bara glädjen över att äntligen ha en ugn som faktiskt gör vad man säger till den. (92)
2 kommentarer:
Som sagt okända Bourgogner är ett minfält, det blir vinst ibland men f-n vilka minor man gått på genom åren. Fast ett vin som ovan gör ju att man trots allt fortsätter att köpa lite på känn.
Ett minfält sa Bull. Och helst vill man såklart smaka själv innan man handlar, men ibland faller det ut väl.
Skicka en kommentar