Ni känner till den gamla klyschan om att alla musikkritiker innerst inne vill vara rockstjärnor? Frågan är hur det står till med vinjournalisterna? Kanske Håkan Larsson drömmer om en tjuren Ferdinand-tillvaro i lugn och ro där han kan framställa miljontals liter prisvärt boxvin, och kanske Anders Enquist hellre skulle inta egenproducerat juicy kvalitetsvin snarare än att behöva klämma fram polemiska ledare strax före deadline?
En som faktiskt gjort resan från tidningsvärlden till vingården är Wells Guthrie, som efter att ha checkat ut från Wine Spectator spenderade några år med både Michel Chapoutier, Jean-Louis Chave och Helen Turley innan han 1999 startade egna etiketten Copain. Man fokuserar huvudsakligen på syrah och pinot noir från köpta druvor. Filosofin är att låta vinet göra sig i vingården och man eftersträvar så lite källararbete som möjligt vilket medför naturjäst, måttligt med ek, och varken filtrering eller klarning. Stilen man söker sägs luta åt den europeiska med måttliga alkoholhalter och tydlig terroirkänsla. Rent praktiskt innebär det att man gärna skördar åt det tidiga hållet och gärna fokuserar på svalare områden som Mendocino och Anderson Valley. De egna pinotdruvorna som växer runt vineriet säljs till Kosta Browne med motiveringen att det är för varmt för pinot i Healdsburg...
2007 Copain James Berry har en tät, tät purpurfärg av den sort som sträcker sig ända ut i kanten och som färgar glaset. Doften är stor och expressiv med flödande, skinande ren frukt i lager på lager av björnbär, hallon, körsbär och blåbär. Ingen risk att landa någon annanstans än i Nya Världen om man skulle få det här blint, men det finns mycket mer att hitta bredvid frukten. Till exempel massvis av violer, mängder av anis/lakrits, och så både örter, skogiga drag av undervegetation och kåda, och en hel kryddlåda. Det finns nog en del fat med i spelet med drag av kakao och ett glödande vedträ, men ingen slibbig vanilj. Druvtypiska drag av svarta oliver, korv och lufttorkad skinka rundar av. En öppen och maffig doft; ung men ändå komplex.
Efter doftens fyrverkerier överraskar nästan smaken med sina fina syror och välintegrerade alkohol. Det här är inte alls den bomb man kunde tro, utan ett välbalanserat hantverk med fin svalhet om än i typiskt solmogen kalifornisk skrud. Frukten är skinande ren och sötmogen, med en smått krämig känsla i mittpartiet innan den riktigt långa eftersmaken kickar in och torkar upp med mineralkaraktär och oavstjälkade drag av örter och kärnighet. Det här är svingott på ett rättframt, hedonistiskt sätt; solmognad under ansvar. Kittlar reptilhjärnan dödskönt. (94+)
En som faktiskt gjort resan från tidningsvärlden till vingården är Wells Guthrie, som efter att ha checkat ut från Wine Spectator spenderade några år med både Michel Chapoutier, Jean-Louis Chave och Helen Turley innan han 1999 startade egna etiketten Copain. Man fokuserar huvudsakligen på syrah och pinot noir från köpta druvor. Filosofin är att låta vinet göra sig i vingården och man eftersträvar så lite källararbete som möjligt vilket medför naturjäst, måttligt med ek, och varken filtrering eller klarning. Stilen man söker sägs luta åt den europeiska med måttliga alkoholhalter och tydlig terroirkänsla. Rent praktiskt innebär det att man gärna skördar åt det tidiga hållet och gärna fokuserar på svalare områden som Mendocino och Anderson Valley. De egna pinotdruvorna som växer runt vineriet säljs till Kosta Browne med motiveringen att det är för varmt för pinot i Healdsburg...
2007 Copain James Berry har en tät, tät purpurfärg av den sort som sträcker sig ända ut i kanten och som färgar glaset. Doften är stor och expressiv med flödande, skinande ren frukt i lager på lager av björnbär, hallon, körsbär och blåbär. Ingen risk att landa någon annanstans än i Nya Världen om man skulle få det här blint, men det finns mycket mer att hitta bredvid frukten. Till exempel massvis av violer, mängder av anis/lakrits, och så både örter, skogiga drag av undervegetation och kåda, och en hel kryddlåda. Det finns nog en del fat med i spelet med drag av kakao och ett glödande vedträ, men ingen slibbig vanilj. Druvtypiska drag av svarta oliver, korv och lufttorkad skinka rundar av. En öppen och maffig doft; ung men ändå komplex.
Efter doftens fyrverkerier överraskar nästan smaken med sina fina syror och välintegrerade alkohol. Det här är inte alls den bomb man kunde tro, utan ett välbalanserat hantverk med fin svalhet om än i typiskt solmogen kalifornisk skrud. Frukten är skinande ren och sötmogen, med en smått krämig känsla i mittpartiet innan den riktigt långa eftersmaken kickar in och torkar upp med mineralkaraktär och oavstjälkade drag av örter och kärnighet. Det här är svingott på ett rättframt, hedonistiskt sätt; solmognad under ansvar. Kittlar reptilhjärnan dödskönt. (94+)
2 kommentarer:
Låter ruskigt gott, jänkarna kan göra Syrah när de anstränger sig. Har du handlat på plats, eller ifrån KK i DK, eller har det funnits i BS? MVH - Vintresserad
Hej,
det är väl divine som sitter på Copain i Sverige, men den här flaskan var inköpt hos KKWine (350 DKK).
Skicka en kommentar