Jag älskar Stockholm. Det är samma sak varje gång - det spelar ingen roll hur fantastiskt vi haft det ute i den småländska spenaten med rent astridlindgrenska sommardagar i fullaste försommarprakt. Så fort man från Essingeleden ser en segelfylld Riddarfjärd med stadshuset i kvällssol börjar pulsen slå lite snabbare, och så de djupa, befriande andetagen när man kliver ut i en kvällsbelyst stenstad och känner fast asfalt under sandalerna igen. Min plats på jorden och även om vi just nu flörtar lite extra med de där planerna på att emigrera till Kalifornien så är det här som känns hemma.
Gästerna anländer när som helst och alltså får kvällens Helmut ligga till sig i frysen en liten stund innan det är dags att korka upp på balkongen. Sablar så gott det smakar med bara några italienska charkuterier och resdammet som kryddor. 2009 Oberhäuser Leistenberg kommer förstås att vara ännu bättre om några år, men bjuder på stor klunkbarhet redan nu. Doften är visserligen purung med en del nyjästa aromer av både vita och gröna päron, citrus och en nahetypisk flirt med tropikernas frukter, men samtidigt finns en intresseväckande mineralisk touch som drar åt både nötter och köttfond. Smaken har en härlig ungdomlig balans med krispiga drag av gröna äpplen, päron och persika över finfina syror och lite spritsighet. Här tycks verkligen den gamla klyschan om att allt finns på plats stämma - vilken lekfull lätthet! Flaskan tar slut i ett nafs i kvällssolen. Hur katten skall man kunna spara på dessa läckra tyska nollnior? (91+)
PS. Det är svårt att skriva läsvärda smaknoteringar. Jag har förtvivlat svårt att komma runt den fruktassociationslek som dominerar hos de flesta. Amerikanske importören Terry Theise befinner sig däremot på en annan nivå (eller planet?). Jag är inte så säker på att hans noteringar alltid är så användbara, men nog inbjuder de till läsning. Så här lyder hans beskrivning av det här vinet:
"Again, and for the second straight year, this soars beyond its class; indeed it's impossible to imagine a more perfect Riesling on a moderate scale. It's as if it had one last chance to express its utter truth, everything it loved, raged over, believed in, belonged to, and it couldn't afford a single false word, not this time, only the simple truth as deeply as it could be mined. Sit, listen, here we go".
Puh. Så skall man sälja vin.
3 kommentarer:
En sommar utan Dönnhoff äro ingen sommar
Trevlig sommar
Håkan
Hehe, nej det är näst intill stört omöjligt att hålla sig! :-)
Tycker du lyckats bra att förmedla känslan, jag förstår precis. Sedan kan jag inte låta bli att tycke det engelska språket ger en extra dimension, kul att läsa!
Skicka en kommentar