Smaken är snäll och vänlig med avrundade tanniner, typisk syrlighet och en del fattoner. Skall man komma med anmärkningar så känns dock frukten en smula intorkad efter alla år i fat. Jo, jag vet att att det här sägs kunna lagras snudd på hur länge som helst men vi har druckit vinet varje sommar de senaste åren och för min smak hade vinet klart bättre spänst för två år sedan. Hur som helst en rätt kul tillfällig nyhet, mognad från toppårgång för under tvåhundralappen.
Tokhajpade 2009 i Norra Rhônedalen innebär numera ett något försiktigt närmande från min sida. Jaboulets 2009 Thalabert öppnar i vad som alltmer känns som väldigt årgångstypisk stil med rätt varmblodig, lite diffus mörkfrukt. Det är björnbär/hallon/blåbär/körsbär presenterade på en rejäl skiva ny ek med kaffe, lakrits, bastubänk och scorched earth. Det är inte mycket som ropar norra Rhône, men efter flera timmars luftning dyker lite svarta oliver upp tillsammans med en rätt fin garrigueton.
Smaken är tät, maffig och primär. Rent tekniskt är det en oantastlig uppvisning i balans med fina syror och stiligt skulpterade tanniner, men det känns en smula strömlinjeformat och för mig är det här ingen årgång att dricka ung. Fullmatade grejer med uppenbar potential, jag hoppas lagring kan locka fram mer nerv och terroirkänsla.
I samma fullmatade, lätt internationella stil rör sig 2007 Las Flors de la Pèira. Här väller en stor doft fram med kirschiga körsbär och fikon, grillat kött och garrigue, och så en hel del fat med lakrits, kåda och vaniljkola.
Vroom, vinet trycker ifrån ordentligt med chokladdoppad frukt, rätt stöddiga tanniner och en hel del eld i baken. Jag mumlar fram några invändningar om både fat och hetta, men det går inte att komma ifrån att det är ruskigt snyggt gjort i den här stilen. Bordet har sin bedömning klar ganska omgående - svingott. Flaskan tar slut i ett nafs, grillen går varm och plötsligt tittar även solen fram. Inget finlir, inte så mycket att grubbla över.
Fullmatat och internationellt kan man knappast beskylla 2005 Bosquet des Papes för att vara. Den här doften känns ungefär så traditionell den kan bli med ljusröd frukt och massvis av lavendel, garrigue, kryddor, varma stenar och salta drag av tång. Smaken är ganska slank som den alltid har varit hos det här vinet, men känns absolut inte tunn eller ihålig. 2005 var verkligen en urskön årgång i regionen. Kanske inte ett vin som får klockorna att stanna, men gott och harmoniskt och på väg att landa på den optimala drickplatån även om doften faktiskt kändes en smula knuten fortfarande. Kan nog öppna upp ännu mer om något år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar