Ibland känns det som att jag skulle kunna klara mig på enbart ungaromatisk tysk riesling resten av livet. Tyskland dominerar så fullständigt på den vita sidan just nu att det är lätt att glömma andra länder. Vad hände med Alsace till exempel? En snabb koll på källarsaldot visar att det blivit väldigt få inköp därifrån de senaste åren; det är mest några årgångar Frédéric Emile som ligger till sig. Dags att se var nolltvåan befinner sig.
Här får man ett fortfarande tämligen ungdomligt vin utan så värst mycket mognadstoner. Det doftar citrus, blommor, honung, stendamm och en gnutta äppelpaj med vaniljsås. Så mycket petroleum har inte hittat hit, vilket mest känns som en fördel nuförtiden. Doften är ren och snygg i en ganska klassisk, stram stil.
Smaken är slank med korrekta, höga syror och en hel del grapefruktsbitter frukt. Återigen får man känslan av ett stramt och lite gammeldags vin. Det är välgjort och rätt gott med en massa mineralkaraktär i svansen, men det går inte att komma ifrån att det känns en smula... tråkigt. Jag vill ha mer sprittande ungdom, mer explosivitet, mer elektricitet. Till kvällens krabba kan jag inte låta bli att fundera på om det inte hade varit bättre med något purungt från Emrich-Schönleber eller Schäfer-Fröhlich.
Den här årgången lär hänga med många år ännu, men jag kommer inte att köpa yngre. Jag lägger hellre slantarna på tysk riesling, och då brukade ändå Fréderic Emile vara en av mina favoritrieslingar. Sorry vinet, det är inte du. Det är mina otrogna smaklökar... (runt 90)
PS. För övrigt - vad katten hände med Alsace egentligen? Känns inte regionen rätt mossig? De pigga, unga tjugo-nånting med färska önologiexamina och erfarenhet från all världens vingårdar som tar över och skakar lite liv i appellationen - finns de? Känns det inte som att Alsace befinner sig där tyskarna var för 10-15 år sedan? Å andra sidan är det sju år sedan vi senast besökte regionen och jag har inte riktigt koll. Jag tar gärna emot en rejäl uppsträckning från någon Alsaceälskare. Vem är den franska motsvarigheten till Florian Fauth, Klaus-Peter Keller eller Tim Frölich?
7 kommentarer:
Sehr geehrter Hernn Fritzo-phile,
det är klart; vill man ha sprittande ungdom och explosivitet och då drar korken ur en av de mest klassiskt inriktade Alsace-rieslingarna, dessutom tio år efter skörd, ja då är ju inte pedanteri det första man tänker på rörande vinvalet. Snarare den maniska nyfikenhet som kännetecknar en sann entusiast. It takes one to know one. Tror du inte att krabban, som har kraftig och ganska söt smak, bättre hade uppskattat en Riesling med lite mera socker-rondör och svålnacke än ett aristokratiskt, lätt dammigt, benrangel? Champagne, med generös dosage, tycker jag brukar lira bra också, av samma skäl.
Alsace mossigt? Tja, kanske. Om ”mossigt“ betyder ”klassiskt och så in i döden ohajpat att man kan köpa stora viner till förhållandevis låga priser” säger jag inte emot. Och utav tjugoplussare med rockstjärneattityd går det ju inte riktigt tretton på dussinet runt Riquewihr. Där har rebellerna under åren snarare odlat grånat skägg. Med det i åtanke skulle det ju kunna vara så också att tyskarna idag befinner sig där Alsace var för tjugo år sedan, eller?
Gout - om Alsace för tjugo år sedan hade varit där tyskarna befinner sig idag hade det närmast varit ett mirakel, eller hur?
Etienne Loew! Där har vi den elsassiska framtiden personifierat i en snubbe. Torrt, slankt och nästan gratis ;-)
Hehe, på mig bara.
Matkombon kan man såklart säga mycket om, men jag var ändå sugen på en Alsaceriesling. Och nyfiken ;-) Mineraltonerna lirade ändå ganska bra med varandra, och största delen av flaskan dracks faktiskt före och efter maten.
Noll hajp och Alsace, där är vi överens. Blir intressant att se hur regionen tacklar de kommande åren. Global uppvärming och förvirring bland konsumenterna kring en uppsjö av stilar till trots...
Det var väl ungefär 60 år sedan tyskarna befann sig i Alsace?
(kunde inte hjälpa det)
/J:CVP
FV - jag hänger inte riktigt med på mirakelresonemanget. Jag tänker på "gubbar" som Olivier Zind-Humbrecht med sin extremt långa fermentering och icke-interventionistiska hållning, Jean-Michel Deiss som fokuserar mer på terroir istället för på druvsort och Jean-Cristophe Bott som väl var en av de tidigaste biodynamikerna i Alsace, med kohorn och hela paketet. Nog gav det både höjda buskiga ögonbryn och lovord i vinvärlden, på sin tid. Den som lever får se vart den tyska "nya vågen" leder. Det är väl inte helt omöjligt att även dessa unga germanska hjältar känns lite dammiga om ett decennium eller två?
Loew ska man hålla ögonen på, inget tvivel om den saken men efter att ha kört firman i femton år är han knappast den färsking Franko söker. Torr och slank? Jag har nog druckit för lite Loew helt enkelt.
Franko - tack för rapporten förresten. Mina nolltvåor sover vidare.
Min Alsacefavorit är Domaine Albert Mann!
En lyckad syntes mellan Tyskland och Bourgogne.
Är det inte också lite så att man uppskattar det man dricker mest av. När en ung tysk är det som dricks i nio fall av tio när det gäller riesling så blir det naturligtvis referensramen, vilket kan göra att andra stilar inte uppskattas lika mycket. Eller är det bara jag som funkar på det sättet?
Skicka en kommentar