Det vankas klassisk söndagmiddag - älg, kantareller, sockerärter - så vi drar korken ur en klassisk claret. 2004 d'Armailhac har fått ligga till sig precis fem år sedan inköp i oktober 2007. Nog borde det snart gå att nalla på nollfyrorna utan dåligt samvete? Nosen bjuder på viss utveckling och en hel del klassiska attribut av kaffepulver, kryddor, mintchoklad och tobak. Fast vänta nu, det där är ju mest fatmarkörer? Var katten är frukten? Jo, en bräcklig strimma av svarta vinbär och plommon tittar fram, men vill man ha generositet och drag får man leta någon annanstans. Efter en stund dyker lite blod och rostigt järn upp, sånt gillas.
Smaken tassar på med aningen nafsande benrangel till tanniner, sköna syror och en godkänd längd även om det mest handlar om salmiak och mineraler. Vinet har fortfarande lite bett och vinner på luftning , men samtidigt känns frukten lite oroande ogin och bräcklig. Allt beror förstås på hur man vill ha sin Bordeaux, men jag är tveksam till att fortsätta lagra någon längre tid. Det är gott och drickbart på en smula gammeldags vis, men utan extra guldstjärnor i kanten. (88-89)
2 kommentarer:
Härliga nyheter för oss som har åtta pavor i källaren ;-)
Kanske dags att testa, en gammeldags gräddsås ska väl i alla kunna runda av benranglet lite grann?
Satt som en smäck till gräddig kantarellsås ;-)
Dricker ett glas till just nu, lite smågroggy efter att nästan ha somnat vid läggning av barnen. Vinet däremot visar inga trötthetstecken. Det är gott att bara dricka med rätt fin doft, men som sagt lite magert och utan fyrverkerier. Helt ok när priset låg runt tvåhundralappen, hoppas dock 05/06 är mycket bättre...
Skicka en kommentar