Vilken väg i framtiden?
Hur blev det så här? Det är förstås ett ämne man kan skriva böcker om, och som knappast går att avhandla i sin helhet i en från höften skjuten bloggpost en söndagkväll. Men en startpunkt för de egna funderingarna kan vara författaren och vinskribenten Matt Kramer som i en kolumn för några veckor sedan menade att "Bordeaux made itself boring".
Rannsakar jag mig själv så måste jag erkänna att Bordeaux inte har samma dragningskraft som förr. Visst är det sant att det sannolikt aldrig tidigare har producerats så många bra viner i regionen, men samtidigt går det inte att komma ifrån att det bland de där vinerna även ryms en del likartade, internationellt stajlade exemplar. Viner där källarjobbet är mycket tydligare än allt vad grusiga jordar och atlantvindar heter. Och strömlinjeformade viner är det väl ingen som vill dricka? Tänker jag på de senaste årens toppar finns det gott om cabernet sauvignon på listan, men det handlar oftare om väl valda bergslägen i Kalifornien än vänstra stranden. För att inte tala om pinot noir, nebbiolo eller rhônedruvor...
Fast hörrni, någon jäkla ordning får det väl vara ändå? Även om det finns gott om giriga producenter i Bordeaux som jag önskar allt ont i världen, så går det ju inte att avfärda själva vinerna eller regionen i sin helhet. När Bordeaux är på, ja då är det banne mig på. Då snackar vi kärlek och fascination och terroir och allt det där, utan att man måste punga ut med en rejäl del av månadslönen. Det gäller bara att hitta rätt flaskor.
Vi gör ett försök med ännu en nollåtta. Château Saint-Pierre är en mindre spelare i kommunen Saint Julien, och flyger ofta lite under radarn. Men det är inget fel på anorna som går att spåra till sextonhundratalet, och slottet rankades som en fjärde cru i 1855 års klassificering. Vinerna anses dessutom ha genomgått ett kvalitetslyft de senaste åren, men säg den Bordeauxproducent som inte säger samma sak...
Här kan man direkt konstatera att det handlar om en claret och inte om en påse lördagsgodis. Fatens bidrag handlar mest om espresso, tobak och en massa kryddor utan klet. Frukten möter upp med svarta vinbär, körsbär och en gnutta Saint Julien -jordgubbar. Lite tobak och blommor på toppen. Det är en rätt fin men undflyende sniff, påtagligt knuten och sannolikt inte så värst charmig om man inte redan är Bordeauxfrälst.
Smaken fortsätter i samma stil, knuten och oförlöst. Tanninerna är ganska magra och tunna, men de hjälps åt och lyckas snörpa rätt bra. Munkänslan handlar mer om spets än bredd, där syrorna har lite kartig karaktär. Det klingar en smula ihåligt i mitten, men vinet samlar ihop sig i slutet och bär ut i en lång båge med lakrits och lite mineraler.
Det här är knepigt att bedöma. Om det fanns en mer generös period initialt tycks den ha passerats och vinet befinner sig nu i ingenmansland i väntan på mognad. Trots att vi följer vinet under sex timmar handlar det mer om uppskattad potential än drickglädje. Det finns en hel del uppenbar kvalitet, men också en hel del vresighet. Som vinet är nu vinner det knappast över några Bordeauxtvivlare, även om man inte kan beskylla det för slätstrukenhet eller för mycket källararbete.
Som vanligt är det den egna plånboken som är den säkraste indikatorn på hur man uppskattar vinet. Jag har två flaskor kvar som får ligga där de ligger. Jag tror ändå det här landar i en ganska klassisk upplevelse någon gång efter tioårsdagen, även om det kanske aldrig blir något charmtroll. Men det blir inte ytterligare påfyllning.
PS. Går att beställa, numera prissänkt med en knapp hundralapp.
5 kommentarer:
Jag tror att en sida av problemet är att den största gruppen av konsumenter ” vill ha mer sprittande ungdom, mer explosivitet, mer elektricitet” och tycker att ett vin med mera klassisk profil ” känns en smula... tråkigt”, som en klok man skrev nyligen. Och vad har då Bordeaux att erbjuda som inte kan fås till betydligt lägre pris från Sydafrika, Maremma, Chile, Australien, Kalifornien, etc., etc.?
Så länge pengar är en begränsad resurs har jag svårt att sätta ”Bästa köp!” på ung Bordeaux.
Till viss del handlar det väl om att göra dygd av nödvändigheten? Jag menar, här har vi en halvhyfsad flaska från en producent "lite under radarn" – som dessutom är prissänkt med hundralappen – och så landar kalaset ändå på dryga 350 spänn. Det får man rätt mycket vin för på annat håll.
Jaha, ok ... what he said. :-P
Gôut - ja, att Bordeaux i vissa kretsar har en image som gubbvin står helt klart. Men samtidigt är det många som klagar på att vinerna numera är för frustande moderna, för fruktiga, och inte tillräckligt klassiska. Detta från folk som gärna dricker dammiga traditionalister från andra regioner. Hur katten löser man den ekvationen?
Det fins ju folk som dissar Bordeaux som knappt har druckit vinerna därifrån. Det finns alltid en ballare indiesingel nånstans, än den där hantverksmässiga åttonde fullängdaren från en beprövad artist ;-)
Anonym - det är svårt att komma runt priserna, ja. Speciellt om man bara handlar i Sverige där monopolet förköpt sig alldeles de senaste åren, till priser långt från världsmarknaden (åtminstone ursprungligen innan man blivit tvingade till prissänkningar). Men för den stora majoriteten av regionens producenter är ju ekonomin katastrofal och priserna har legat still. Det går ju att hitta massivs med god bordeaux om man ser bortom ett hundratal klassade slott.
Personligen tycker jag inte att det finns substitut för Bordeaux, med undantag av vissa old school jänkare. Maremma, Sydafrika, Chile har ju försökt kopiera så mycket de bara kan. Bordeaux it ain't.
Men nånting måste ju hända. Man undrar om det finns tillräckligt med kinesiska och ryska affärsmän för att svälja alla hundratusentals flaskor de stora slotten prånglar ut. För återväxten tycks vara nere på noll hos unga vinälskare som kommer att lägga stora pengar på vin i framtiden...
Tror att det stora problemet med Bordeaux är att det mesta som dricks och kommenteras i Sverige inte är moget. Generellt kräver ju vinerna lagring. Precis som F skriver, vänta till 10-årsdagen eller kanske ännu hellre till 15.
Skicka en kommentar