2010 Montirius Vacqueyras Le Clos

Montirius Le Clos tycks vara ett vin som får mig att ta fram utropstecknen. Vilka viner de gör, makarna Saurel! Den nysläppta tian öppnar med en lätt igenkännlig och ruskigt ursprungtypisk doft där syrahkomponenten skriker högst. Här står örterna, blodet, köttet, oliverna och lakritsen som spön i backen medan frukten lägger ut en tät matta av körsbär, blåbär och hallon. Det doftar södra Frankrike i kubik.

I munnen landar en kombination av tät koncentration och riktigt höga friska syror, även om den inneboende kraften fortfarande känns lite återhållen. Vinet är som en sportbil som bara står och väntar på att bromsarna skall släppa, men trots lite ungdomligt snörp har tanninerna har en skönt finmaskig taktil kvalitet. Här finns inte alls den slösaktiga tillgänglighet som till exempel präglade nollnian, men samtidigt känns lagringspotentialen större. Det går inte annat än att imponeras över hantverket. Jordmån, druva och årgångsbetingelser, utan störande ek. Vilka viner de gör. (91-92+)

PS. Hur länge skall man spara då? Ja, vinet är inte direkt någon plåga till kvällens lammkotletter, men några år gör nog gott. Vacqueyraser brukar ändå vara hyfsat snabba i mål. Som jämförelse dracks en obloggad flaska av nollsjuan härom veckan - oerhört harmonisk och fin med sköna syror, men inget man behöver ligga mycket längre på.