2005 Aalto

"Är det inte också lite så att man uppskattar det man dricker mest av.  När en ung tysk är det som dricks i nio fall av tio när det gäller riesling så blir det naturligtvis referensramen, vilket kan göra att andra stilar inte uppskattas lika mycket."

Frågan kommer från bloggkollegan Puteljen! i en kommentarstråd för några veckor sedan. Och nog ligger det mycket i det. Går man igång på något köper man såklart mer från samma region i samma stil, och vips så sitter man med bara en massa lågsvavlade naturviner eller bottilagrade traditionalister eller fläskiga aussies i glasen och källaren och tycker att precis så här skall ju vin smaka; det här är RIKTIGT VIN och alla ni andra har inte fattat ett dugg.

Det där är förstås fullkomligt livsfarligt. Jag vet naturvinstalibaner som utan att inse det har blivit minst lika fundamentalistiska i sin vinvärldsbild som någonsin de poängskadade stekare man kanske en gång i tiden ville göra uppror mot. Nej, jag menar inte att man måste springa på alla bollar. Den hyfsat erfarne vinälskaren vet förstås vad han eller hon mest går igång på. Det handlar mer om att inte stelna, att inte göra världen så svartvit och fyrkantig. Att utmana sig själv ibland, och framför allt att älska vin. Och att smaka förutsättningslöst.  

Skall den här Stofilen utmana sig själv, ja då är det moderna Spanien en bra början. Faktum är att uppkorkningarna därifrån har snudd på avstannat helt, och källarsaldot är snart nere på noll. De där överekade fruktbomberna är det väl lika bra att lämna till någon annan som uppskattar dem mer? Nåja, vinet är i karaffen...

Nog finns en del fat hos 2005 Aalto, men de är avgjort franska och faktiskt rätt läckra med kafferost, choklad och kryddor utan att bli för sötsliskiga. Frukten är tät och mörk med björnbär och cassis, men det finns också lite violer på toppen och lite järnfilsspån i djupet.

I munnen landar ett oerhört snyggt hantverk. Tanninerna har fortfarande lite bett, men munkänslan och avslutningen känns först och främst ganska klassiska med fina syror och en generös knorr. Visst är det hela en aning strömlinjeformat trots mineralnärvaron, men det smakar bra och gör jobbet på ett strålande sätt till maten.

Det här är riktigt gott i den här stilen. Det kommer knappast att få mig att sluta köpa bottitraditionalister och det är alls inte stort på det sätt Jay Millers 95 poäng kan få en att tro, men jag gillar det mycket mer än jag kanske hade trott på förhand. På något vis var det vad jag behövde ikväll. Jag kan absolut tänka mig att köpa enstaka flaskor av yngre årgångar.