Ibland undrar man vad som ändrar sig mest på några år - ett vin eller den egna smaken? Ta till exempel Pousse d'Or och deras 2002 Soixante Ouvrées. Första gången jag smakade dök det upp blint för snart fyra år sedan och upplevdes som alldeles fantastiskt - elegant och parfymerat; en riktigt god Bourgogne helt enkelt. Återseendet nu i somras var brutalt. Fortfarande lika blint återfanns ett vin med trubbig, odistinkt, ganska mörk frukt som skymdes under ett moln av träigt virke och en burk grillkryddor. Visst kändes det att det var en pinot noir, men frågetecknen kring stilen hopade sig som en skock skräniga kråkor...
Det känns som det är dags att stämma av nollsexorna som nu börjar nå samma ålder som nolltvåan när den tjusade mig som mest. 2006 Clos de la Bousse d'Or är en smula knuten till en början, men öppnar snällt upp efter hand. Frukten minner mest om vinbär och hallonpastiller och befinner sig i någon sorts röd/mörkt gränsland. Så värst mycket mognadstoner har inte infunnit sig, men lite undervegetation tittar fram tillsammans med lite kött och en ganska fin kryddighet. Fast nog finns det också en hel del trä. Elegans och terroir är väl knappast det första man tänker på, men det är trots allt en god sniff som skickar upp mungiporna en hel del.
Smaken är ganska slank och har en rätt fin längd, men klingar samtidigt en smula ihåligt i mitten. Tanninerna är skapligt finmaskiga, men någon större silkighet handlar det inte om. Återigen är det knappast elegans man kommer att tänka på, men det smakar trots allt gott och känns klart mindre nedtyngt än senaste smakprovet av den där nolltvåan.
Just nu är kanske inte det bästa tillfället att öppna nollsexor, men jag behövde den här påtitten. Och även om frågetecknen om stilen inte har rätats ut alldeles så har de åtminstone sträckt en smula på nacken. Vinet är gott att dricka som det är nu med en stunds luftning. Frågan är bara vad som kommer att hända med några års ytterligare lagring? Och jag kan inte låta bli att vara lite orolig över de där nollniorna som ligger till sig...
1 kommentar:
Ja, den där nolltvåan var verkligen ett grundskott i intresset för Domaine de la Pousse d'Or... man får väl ändå gissa att den har mer positivt att ge när den mognar ut (vilket den ju inte alls hade gjort än, det verkade vara mer av en murrig mellanfas). Vår slutsats av den kvällen blev i alla fall att: köp mer pinot från Keller.
Det var ju smart tänkt att försöka nypa en vid samma ålder som nolltvåan på Rotsunda i januari 2009. Fast vi satsar nog ändå på att lagra ut de flesta nollsexor vi har kvar till 2018-20 eller så.
Schildknecht gör en intressant förutsägelse:
"it is of course early days for this well-concentrated Volnay, and I am sure it has significant aging potential, though I suspect it may quickly evolve in a decidedly gamey, leathery direction."
Mellan raderna kan man också läsa att han tycker att Landangers nollsexor är något överextraherade.
Förresten... det tycks ha varit fågelmetaforernas förlovade helg. Flockar och skockar både här och där ;-)
Skicka en kommentar