Jäkla november. Det känns som att det enda som kan ta mig igenom denna jämmerdal till månad är jazz och tidlös elegans ur The Great American Songbook. Och riktigt goda viner. Så här års är det bara att borra ner huvudet och söka sig till klassikerna, till de säkra korten som aldrig sviker. Det blir förstås mycket långkok och grytor på tallriken, men för mig finns nog ingen mer klockren comfort food än en rejäl steak frites. Entrecôten kommer i tjocka, välmarmorerade skivor från USA, och efter att ha rafsat runt i lagret av Bordeaux en stund står det plötsligt klart att det förstås är en Napa Cab som behövs.
För ungefär ett år sedan imponerade Larkmeads nollsjua å det grövsta och slutade som ett av årets mest minnesvärda viner för mig. Det är bara att konstatera att nollåttan gör sitt bästa för att komma in på årsbästalistan igen. Här finns samma flödande generositet under ansvar, med samma underbara rena cabernetfrukt, goda fattoner och helgjutna balans. Syrorna är invändningsfria, och det finns massor av krossade stenar både i doft och smak. Man kan i stort sett lägga karbonpapper på förra årets notering. En alldeles bedårande Napa Cab nu, men säkert ännu mer om 5-10 år.
PS. Föga förvånande går förra årets jazz-spellista varm här hemma just nu. Fortfarande tillgänglig om någon missade och är intresserad.
3 kommentarer:
Och jag som försökte glömma mina 06or...
Ser nu iofs att de fortfarande säljs (die-vinothek.de), så kanske skulle fylla på lagret istället :-)
Spellistan har gått varm i ett år hemma hos oss. Tack för den!
//Magnus
Ahl - nollsexan kan nog gott glömmas. Både nollsjuan och nu nollåttan är ju fortfarande vanvettigt unga med massor av smarrig frukt och fat, men så välbalanserade att det är en njutning att dricka redan nu. Borde hänga med länge till och landa i något riktigt fint som moget.
Magnus - varsågod.
Skicka en kommentar