Middag chez Nettare e Gioia

Vi kvistar över till casa Wennerstrand för en middag. Massor av mat, massor av vin, massor av filmer och Nintendo för barnen. Här följer lite korta noteringar...

 2009 Spreitzer Hattenheimer Wissenbrunnen begrep jag inte riktigt. Fin näsa med stenar, citrus och päron, men svansen var honungssöt och rätt tung med hög extraktion. En del mineraler, men jag vill ha mer stuns och spänst i min riesling. Kändes väldigt tung och varmårspräglad med många gissningar i Pfalz...

1999 Trimbach Clos Ste Hune öppnade med mognadstoner av härsket smör, späntved och gamla gympadojjor över petroleum och citrus. Wow, nu snackar vi old school. Smaken var gammaltestamentligt torr och sträng. Sådana här viner görs knappt längre. Att döma av den allmänna muggigheten gick gissningarna direkt till Trimbach från slutet av nittiotalet. Ett fint hack i sängstolpen, men ärligt talat, skall det vara så här muggigt? Dags för genererationsskifte?

Då gav 2009 Radio-Coteau Chardonnay Savoy ett betydligt mer energifyllt och upplyftande intryck. Fanken, det här är ju svinbra. Klockrent avvägda fat, sköna kryddor, fin citruston och god gulfrukt. Balansen fanns där ända upp till rumstemperatur med goda syror och skön svalhet under den generösa frukten. Underbart gott.

2006 Sine Qua Non Raven Grenache tangerade verkligen gränsen för vad jag pallar vad gäller fruktmognad och fat, men landade på precis på rätt sida till entrecôten och den ankflottstekta potatisen. Massiv frukt med violer, korv, tjära och gummi där faten var snudd på aggressiva med terpentin och rök. Det här måste vara en Cali-syrah? Jodå, men bara åtta procent och resten grenache. Vad katten. Smaken var maffig och fullmatad med en del anisvärme, men ändå smooth och balanserad på ett närmast paradoxalt sätt. Totalt hantverk i den här stilen. Jäkligt gott, tack för den.

2011 Arnot-Roberts North Coast Syrah var lite av motsatsen med sin svala frukt och munkänsla. Jag tog med den här för att jag ville att bordet skulle få smaka, och flaskan gick åt i ett rasande nafs nästan innan vi hade diskuterat vinet. Gott, bojo-frukt, bra syror var vad som hördes även om somliga ville ha lite mer frukt och kraft med facit i hand. Hänvisar till min förra post för övrigt.

2008 Mount Eden Estate Pinot Noir var i mitt tycke alldeles à point just nu med fin kryddighet, god körsbärsfrukt och drag av kött, jord, undervegetation och äpplen, men kanske var jag lite jävig eftersom det här också var mitt vin? Någon tyckte sig finna en liten störande dillton, medan damerna runt bordet gav extra tummar upp. Verkar utvecklas i skön takt med härlig balans. Håller nog ett tag till, men varför vänta?

Sean Thackreys galna kitchen sink blend Pleiades Old Vines XVIII var så gott som slut innan vi började gissa blint. Snacka om drickbarhet! Bärig och örtig med lite lakrits, rent försvinnande goda helknasiga grejer utan tillstymmelse till alkoholhetta. Alla gillade. Lika bra som XXII förra sommaren.

Giacomo Fennocchios 2006 Bussia Riserva ställde skåpet i gamla världen igen. Så här skall nebbiolo smaka! Eterisk doft med menthol, kösbär, grus och örter över en välbalanserad, slank munkänsla med underbar syror och goda druvtanniner. Precis lika bra som förra gången, vilket vin.

För övrigt noterades en 1990 Fontalloro med bra vitalitet även om frukt/fat-kombinationen drog en del åt julmust. Efter någon halvtimme i glasen vek vinet dock ner sig med nyponsoppa och järnfilsspån. Personligen vill jag ha min sangiovese lite yngre. Drick upp nu om ni sitter på några flaskor.

PS. Så här i efterhand ser jag vilken slagsida mot Kalifornien det blev. Inte mig emot, det finns nog inga viner jag hellre jagar just nu. Bokningarna inför sommarens resa är så gott som klara, om några veckor drar vi iväg mot the West Coast...

Kul att se alla musikjournalister snubbla över sig själva för att hitta discoreferenser i Daft Punks senaste när det egentligen handlar om fet West Coast från skarven runt '79-80 där hälften av studiomusikerna är medlemmar i Toto. Här är en skön Daft Punk-singel från 1981...