2 x Monteraponi

Jag brukar göra det enkelt för mig när det gäller varuprover. Jag tar helt enkelt inte emot några. Jodå, det kommer en hel del erbjudanden, men vanligen handlar det om viner jag inte är ett dugg intresserad av att köpa. Att ta emot en massa "trevliga vardagsviner" och sedan kanske känna sig tvingad att skriva om dem - njae... Jag har fullt upp med att springa på bollar jag verkligen är nyfiken på, och köper redan för mycket vin som det är.

Men idag handlar det faktiskt om två varuprover. Och allt är min lokale osthandlares fel. Ni vet hur det är - man ses nån gång i veckan och börjar efterhand prata mer och mer och när det sedan visar sig att han håller på att starta upp en liten vinimportfirma undrar man förstås vad det är för grejer även om förväntningarna är ganska låga, men som så ofta när man möter likasinnade räcker det med bara en kort stunds samtal innan man inser att vi gillar ju samma grejer, och den här killen har ju faktiskt koll, och nånstans i höjd med diskussioner om botti och jämförelser med Montevertine hör jag mig själv tacka ja när han undrar om jag inte vill ha ett varuprov för på något sätt har han listat ut att jag kluddar lite om vin på nätet. Så kan det gå.

För sanningen är ju att jag är jäkligt nyfiken på Monteraponi. Det här bockar i teorin av alla sangioveserutor för mig: hög höjd/svalhet - check, ekologisk odling utan en massa skit - check, naturlig jäst - check, enligt uppgift burgundisk elegans - check, cementtankar respektive botti utan en massa hårdrostade franska småfrallor - check. För en mer utförlig presentation av producenten gör man lämpligen ett virtuellt besök tillsammans med Lessrof som var där och spårade redan i somras. Där finner man också lite hårddata kring druvsammansättning och vinmakning som jag inte tänker dra igen. För att låta vinerna komma till sin rätt vid bordet får de sällskap av lite lufttorkad skinka och ost.

Det här är nya grejer både för mig och, gissar jag, större delen av min vinbekantskapskrets. Jag passar därför på att dela med mig lite av vinet och bjuder in de närmast sörjande. Erfarna provare allihop.

Kommentarerna talar väl egentligen för sig själva:

"kladdig och syltig med skumma syror"
"det här måste vara ung Côtes de Beaune - 2011 Volnay?"
"en syrah väl?"
"modern smetig blaufränkisch"
"riktigt bra, Côtes de Nuits på Premier- eller möjligen Grand Cru-nivå"
"väldigt mycket fat men snyggt hantverk"
"tungt och smetigt"
"är vi inte i Bourgogne så är det möjligen Piemonte, men det saknar tanninerna"

Hoppsan, det här var visst allt annat än okontroversiellt. Själv dricker jag förstås öppet och kan bara återge mina egna intryck.

2012 Monteraponi Chianti Classico är öppen och framåt, med en rätt mörk körsbärsfrukt och lite skogiga drag. Frågan är om här inte finns lite brettanomyces också; helheten har en lite köttig nästintill stallig ton. Efter hand dyker stråk av blommor upp tillsammans med lite jord. En god sniff.

Smaken är ung, pigg och busig med höga syror, men också en gnutta ihålighet och en rätt snabbt avtagande eftersmak där det också finns lite ungkärnig bitterhet. Det här mår bäst tillsammans med lite charkuterier. Även om vinet förbättras med luft känns det som man skall dricka det här på frukten. Jag gillar det.

2011 Monteraponi Chianti Classico Riserva Il Campitello å sin sida är helt annorlunda. Här får man mer mosade jordgubbar bland körsbären, och så tobak och lite balsamiska drag i italiensk riservastil. Fast här kan jag också undra hur nyhyvlade plankorna egentligen är i de där stora faten? Här finns nog lite spökek, precis som i Aldo Conternos viner.

Smaken är längre och tätare än i föregående vin, med en rejäl dos finmaskiga tanniner och en känsla av rätt sent skördad, fullmogen frukt. Sannolikt är vinet annorlunda i en svalare årgång. Samtidigt finns syrorna där som ryggrad, och någon kladdighet kan åtminstone inte jag hitta. Avslutningen är torr och uppstyrd, även här med en liten bitterhet som mår bäst av mat. Gillar det här också.

Två viner, väldigt olika sinsemellan, och som synes inte helt okontroversiella. Jag gillar dem, men något alternativ till Montevertines rödfruktiga elegans känns de inte som; det här är lite mörkare med mer skogiga drag. Fast å andra sidan landade så gott som alla provare någon gång i Bourgogne oavsett om man gillade vinet eller inte. Det verkar som om importören har en tydlig linje i sina val av producenter, och det finns flera namn som lockar. När det drar ihop sig till sortimentsprovning tänker jag försöka vara där.

PS. Grejerna tas in av I Vini dello Stivale. Allt är ännu i sin linda och hemsidan under konstruktion, men det går enligt uppgift att privatimportera i fritt plockade sexpack.