2007 Fontodi Vigna del Sorbo

G

Vi lagar melanzane alla parmigiana. Eller kanske man skall säga eggplant parmesan? Jo, jag vet att stora delar av Italien anser att det är just deras rätt, men för mig har den alltid känts mer New York-italiensk än italiensk. Speciellt som vi sneglar på Mario Batalis recept, och kanske speciellt som vi begår den sannolika dödssynden att stapla secondo på secondo. Det vankas nämligen en bit utskuren ryggbiff till gratängen. Jag kan höra ända hit hur det kokar nere i södra Italien...

Men vad gör väl lite förbannelser slungade av syditalienska matronor? Fugget about it! Det är gott ju. Mozzarella, tomatsås, parmesan och rejält maillardiserat kött, medium rare på insidan. Och så lite jazz i högtalarna. Jag kan nästan se Brooklyn Bridge därborta. Till det här behövs förstås ett italienskt tjut med internationell accent. Vad sägs om lite cabernet sauvignon inblandad i sangiovesen? Lägg till två jäkla år i franska småfrallor, och en massa poäng hos amerikanska vinjournalister. Femton procent tjong får man på köpet.

Jag hör hur det låter. Det här är ju inte alls vad jag söker i min Chianti nu för tiden. Det borde inte funka, men det gör det faktiskt. Som en humla lyfter Fontodis 2007 Vigna del Sorbo, och det redan från början även om vinet blir ännu bättre efter några timmars luftning. Jag var lite rädd för en knepig mellanfas där frukten krypit undan och faten lagt ett tätt lock på vinet, men det här går definitivt att dricka nu.

Snarare infinner sig frågan om det verkligen blir bättre på sikt? Årgången var som bekant varm, och är det något som stör så är det alkoholen. De femton procenten har en liten men märkbar brännande tyngd, mer nu än för några år sedan, och så börjar frukten få en liten torkad balsamisk karaktär. Det finns en njutning i det här omedelbara, snygga bygget som man inte vill skall förloras med en åldrad balans.

Annars är det inte mycket att klaga på. Faten sitter där de skall, med tobak och ljusa kryddor men utan klet, däremot lite begynnande drag av stall och kött. Körsbären har fortfarande lyster, och tonerna av grus, thé och örter har fritt spelrum. Munkänslan är tät och lyxig, med friska syror och tanniner lika välkammade som en ung Frank Sinatra nyss utkliven från frisören i Hoboken.

Det här är och har alltid varit en Chianti mest lämpad för en rejäl köttbit. Erbjuder man den matchningen funkar det klockrent. Gott.

PS. Tidigare bloggad här och här.