Hur smakar egentligen tempranillo? Vad har druvan för karaktär? Frågan har stötts och blötts hos många erfarna provare. Problemet är ju att de aromer man brukar hitta i både traditionell och modern Rioja i första hand kommer från amerikansk eller fransk ek. Vad finns egentligen kvar? Någon sorts plommontonad frukt?
En sak är säker, Barranco Oscuros 2012 BO2 smakar inte som den tempranillo man är van vid. Å andra sidan brukar man kanske inte dricka tempranillo från stekheta Andalusien heller. Hemligheten här är höjden, 1300 meter över havet, som bevarar syror och fräschör. Receptet i övrigt lyder ekologisk vinodling och uppfostran i neutrala fat utan tillsats av vare sig jäst eller svavel.
Till en början finns lite reduktiva drag, här behövs definitivt luft. Fram träder en körsbärsfruktighet som snart får sällskap av hallon. Vidare stenar, ett försiktigt drag av kryddor/undervegetation och så lite järnfilsspån och rent av knallpulver. Smaken gömmer de fjorton procenten på ett lysande sätt, syrorna är friska och efterklangen ren.
Är det här själva definitionen av tempranillo, druvans innersta väsen i sin nakna prakt? Nja, tusan vet. Blint hade jag garanterat gjort snedskär till naturliga grejer från södra Frankrike, samtidigt som jag åtminstone sänt en tanke till osvavlad gamay på vägen. Men det är roligt att smaka druvan utan en massa make up. Inte ett stort vin på något sätt, men en kul ögonöppnare.
2 kommentarer:
Kul, måste testas. Tyvärr slut på Vin Natur. Frågan du ställer är intressant och rätt: vad är den ärliga karaktären på druvan? Ibland kan man få rätt rena tempranillo i "Joven"-versionen, men ofta är druvmaterialet inte det bästa och de är rätt enkla.
Jag fick ett tips på en joven på instagram (från importören ;)
Vi skall semestra i Spanien, tänker leta vidare lite grann då...
Skicka en kommentar