Middag med grannarna

Vi bjuder över grannarna på middag, och som vanligt hamnar ett knippe viner i glasen. Först ut är Vasse Felix 2013 Heytesbury Chardonnay till en klassisk toast skagen. Australien har verkligen svängt på en nålspets senaste åren, bort från fläsk och tropik mot svalare, renare grejer. Det görs mycket god chardonnay i Western Australia, Leeuwins Art Series har en speciell plats i minnet. Det här var ett spontanköp mest för att sätta ner foten någonstans och få någon sorts grundkänning överhuvudtaget. Det går inte att hinna med allt.

Väldigt ung men fin gulfruktig doft med mineralkänsla och lite bâtonnage-toner. Här finns en del ek, men det klarar som bekant chardonnay utan problem. Uppstyrd munkänsla med fin frukt, viss fetma men också fin svalhet även om liten varmare ton i svansen kanske skvallrar om Nya Världen. Hur som helst klart Bourgogne-tycke här, och det var också där grannen hamnade blint. Vilket var förhoppningen.

Huvudrätten bestod av ryggbiff medium-rare, årets första svenska färskpotatis, sallad och en träningsvärkinducerande hemvevad béarnaise dopad med Sturkögräs. Som av en händelse landade tre cabernet sauvignon från olika världsdelar i karafferna.

Först ut var O'Shaughnessys 2006 Howell Mountain Cabernet Sauvignon. Bjuder jag på ryggbiff och béa i mitt eget hem tänker jag förstås inte missa ett sånt givet Napa Moment. Jag gillar verkligen de här grejerna och är lite sur över att vi bommade att besöka dem när vi ändå var uppe hos Dunn häromåret. Fast O'Shaughnessy har ett lite modernare uttryck, lite mer av en power cab även om all bergskaraktär man kan önska också finns här med skogiga drag och en mörk sval cassisfrukt. Fint definierade tobakstoner, ursnygg ek faktiskt, och så en hel del kraft under den ändå välbalanserade motorhuven. Det här är kvällens kralligaste vin, men ändå inte värre än att bordet snurrar i Bordeaux. Sitter perfekt till biffen. Gott och inne i första delen av drickfönstret precis som årgångskompisen från Mount Eden häromveckan.

Next stop Australia. Igen. Jag har noll koll på vad det här är för grejer, och blint var jag övertygad om att vi hade en äldre bergscabbe från Napa i glasen, varför inte från just Dunn? Det finns en sötma och intensitet i frukten som säger Nya Världen; Bordeaux var aldrig på kartan, samtidigt som de här höga syrorna och slanka helheten måste bero på en svalare växtplats. Högst syror och mest spets av den här trion. Massor av tobak, friska örter, cassis, grus. Jag är klart mer positiv än grannen som tagit med vinet, hittar inga problem alls med 2004 Mount Mary Quintet. Riktigt god, måste helt enkelt bli mer Aussies framöver.

Det går förstås inte att dricka cabernet sauvignon på den här nivån utan att göra jämförelser med Bordeaux. Så skönt då att den dyker upp i tredje glaset, och den är faktiskt inte alls svår att känna igen. Profilen är en helt annan, och till en början inte alls till dess fördel. Faten har en helt annan blurrigare karaktär med de drag av simbassäng (högst personlig referens, jag vet) jag brukar hitta i ung Bordeaux. Istället är det i munnen det händer. Wow! Slank och fin även om syrorna var högre i föregående vin, men lång och riktigt klassig. Jag gissar på Pauillac från 2005. Med luft kommer det fram mer uppenbara mognadstoner och till och med lite svamp bland kafferosten. En fin nolllfyra, jäkligt gott.

Kul jämförelse mellan cabernet från tre kontinenter. Skall man våga sig på en sammanfattning? Alla var mer än goda, Bordeaux är alltid Bordeaux, klass är evigt, men när det kommer till definition och fathantering får bordeläsarna faktiskt rejält med pisk av svalare områden i Nya Världen. Högre definition, bättre läsbarhet, mindre blurr. Och vad katten skall man göra av Australien? Missas på egen risk, ännu en boll att jaga...