Jag har varit sugen på Bordeaux i flera dagar. I karafferna landar två representanter från 2004. På tallrikarna entrecôte, haricots verts, potatisbakelse och rödvinsdoja.
2004 Branaire-Ducru har den sötare doften av de två, med mer uppenbara drag av malo utöver fudge och choklad. Frukten har lite rödlätta drag, och så blommor och en känsla av handkräm. Slank smak med syrorna i täten och salmiaken i svansen, och en liten mineralisk knorr. Inte jättemycket utveckling men ändå i någon sorts drickfönster nu. Varken stängd eller nedtyngd av obarmhärtig struktur.
2004 Grand-Puy-Lacoste är tuffare och mer robust, med tobak och en antydan av stall. Mer old-school kanske man kan säga, samtidigt som det här rimmar väldigt bra med ens förutfattade meningar om skillnaderna mellan Saint-Juliens mer jordgubbstonade flörtighet och Pauillacs strängare maskulinitet. Smaken är fastare och fylligare med bättre grepp, mindre sötma och mer av rostig järnspik.
Det här är två helt utmärkta Bordeauxer. Farmor och farfar var helnöjda, och det här var precis vad jag var sugen på ikväll. Men, och ursäkta om jag slår in öppna dörrar...FAN vad tråkiga de är. Jo, de smakar som vin skall smaka. Om vi skriver 1986 i almanackan och man är en Allt Om Vin-läsande munskänk. Men det finns ju inget lyft, inget wow, inget som gör att man samma kväll ger sig ut på nätet för att köpa fler flaskor. Vinvärlden är verkligen så mycket större än det här. Sådana här grejer har definitivt sin plats, speciellt till de här priserna där jag köpte Branaire-Ducru för en dryg tvåhundring. Men så ser som bekant inte verklighetsuppfattningen ut bland många Bordeauxslott längre. Och en eller snart två generationer vinälskare kunde inte bry sig mindre... Hur skall det här sluta?
9 kommentarer:
"Tråkiga"... får hålla med (bordeauxinköp och noteringar gapar skrämmande tomma i källaren). 04:an av GPL "sågade" jag totalt "var den inte bättre än så här". Var faktiskt överraskad av andras positiva noter. Vinvärlden (och gommen) förändras. 2005 var nog den sista årgången jag köpte av... + några enstaka andra... kan bli nån låda 2010, sen är det nog slut (har ju en hel del kvar att konsumera).
Den dominerande ägarstrukturen/metodiken/affärsmodellen är ju extremt oattraktiv, vilket förstås avspeglas i vinerna. Men det finns förstås undantag. Som detta:
http://www.nytimes.com/2010/08/25/dining/reviews/25Pour.html?_r=1
Synd att det typ inte går att få tag på ;)
Tackar allra "mjukast" (tror inte på ödet) och en härlig post att läsa (sparad). Min egen favorit i denna skara är Ch. Le Puy.
Guran - Le Puy är gott när det inte är för brettigt. Senaste årgångarna har känts renare, 2008 var riktigt elegant.
Se även Château Bel Air Marquis d'Aligre:
http://www.invinoveritastoulouse.fr/index.php/degustations-thematiques/verticales-domaine/709-deuxieme-verticale-de-bel-air-marquis-d-aligre
Tack FV. Tyvärr är Le Puy 2010 slut (ingen privatimport heller enl. Tommy på TM-Kvalitetsviner - nu 2011). Kan ev. köpas senare (påfyllning).
(A); Ikväll Poyferre -06. Som du säger, som vin ska vara men inget wow. Har alltid varit såld på bdx och det finns fortfarande ett antal hundra flaskor kvar i källaren ( och ett hundratal på väg in....), men mer och mer så hamnar jag i Nebbiolo-land....
Drick annat sålänge och glöm dessa i tio år till, minst, så kan det nog bli wow, eller i alla fall ett mmmmmmm och ett aaaahhhhh. Jag är inte framme vid mitten av nittiotalet än, men mmmmmm:ar och aaaahhh:ar över sjuttio- och åttiotalare.
(A): @Gout; Finns tillräckligt många av dessa att spara. Tycker dock om att göra ett nedslag då och då i lådorna för att se vad som händer. Någon flaska riktigt ung, och ibland som denna runt "år 10".
(A): Idag nedslag i unga laget. Destieux -11 och Cantemerle -12 (halvflaska). Destieux mycket fruktig och drickvänlig. Gillas. Cantemerle lite "torrare" och grönare. Tjae, vet inte riktigt, men ett helt ok vardagsvin.
Skicka en kommentar