Kvällens tema är viner med löjligt långa namn. Skämt å sido var vi mest sugna på en torr riesling. Vinet har luftats någon timme och serveras till lite heta scampi med chili samt några halstrade pilgrimsmusslor bredvid. Vinet är blekgult och känns rejält blygt och knutet trots luftningen. Det finns Nashipäron, honungsmelon, citron, lite småbitter blommighet - liljekonvalj? - och ett drag av té. Även i munnen är känns vinet lite blygt med ganska nedtonad frukt och en bitter eftersmak med salt mineralitet. Syrorna känns lite trötta och trubbiga. Jag gissar att vinet är alldeles för ungt; det är klart drickbart men likväl en liten besvikelse med tanke på producent. Jag saknar både stuns och intensitet i frukten liksom den fräscha uppfriskande känslan en bra riesling ger. Vi får se hur resten av flaskan är imorgon.
fredag 2 november 2007
2004 Müller-Catoir Gimmeldinger Mandelgarten Riesling Spätlese Trocken
Kvällens tema är viner med löjligt långa namn. Skämt å sido var vi mest sugna på en torr riesling. Vinet har luftats någon timme och serveras till lite heta scampi med chili samt några halstrade pilgrimsmusslor bredvid. Vinet är blekgult och känns rejält blygt och knutet trots luftningen. Det finns Nashipäron, honungsmelon, citron, lite småbitter blommighet - liljekonvalj? - och ett drag av té. Även i munnen är känns vinet lite blygt med ganska nedtonad frukt och en bitter eftersmak med salt mineralitet. Syrorna känns lite trötta och trubbiga. Jag gissar att vinet är alldeles för ungt; det är klart drickbart men likväl en liten besvikelse med tanke på producent. Jag saknar både stuns och intensitet i frukten liksom den fräscha uppfriskande känslan en bra riesling ger. Vi får se hur resten av flaskan är imorgon.
torsdag 1 november 2007
2005 Alain Graillot Crozes Hermitage
Dagens mest begärliga flaska i nyhetssläppet! Det är verkligen ett galet tryck på Graillots viner i Sverige, och liksom förra gången sålde drygt 4000 flaskor slut på ett nafs. På Regeringsgatan var flaskorna slut redan efter mindre än en halvtimme eftersom folk gick före den uppseendeväckande långsamma vinkällarkön direkt in i butiken med följd att folk som köat sedan före kl tio blev utan medan andra bara kunde strosa in 10.20 och köpa en låda. Kan man inte bara bestämma att en kö gäller för hela butiken en gång per månad för att undvika sådana här situationer? Som det var nu räcker det inte med att ta ledigt en vardag och vara på plats före öppnandet - man måste klona sig och vara på två ställen samtidigt.
Nåväl, efter dagens vedermödor vill vi förstås smaka på en gång. Mörkt purpurfärgat vin strömmar ned i dekantern och ger rejält med lila skum. Första sniffen ger en något knuten men ack så härligt välbekant doft. Ung primär Graillotsk Syrah precis som man vill ha den. Men vänta - lite skiljer det sig allt. Den vanliga vitpepprigheten har bytts ut mot mer komplex kryddighet med ingefära och bakkryddor som kardemumma och kanel. Det finns också lite rundare gräddiga toner som sammantaget ger mig associationer till nygräddade bullar. Annars är det den sedvanliga lakritsen, björnbären, vildhallonen, gummit och köttbuljongen. Smaken är slankt syrlig utan gröna inslag med ett mittparti som är betydligt mer utfyllt och homogent än hos nollfyran. Eftersmaken än god och ganska lång, lakrits- och anistonad med lite malörtsbitterhet och rejält med uppstramande finmaskiga tanniner. Efter hand med luftning blev vinet lite öppnare och tätare och det tillkom en del tallbarr. Det här träffar förstås rakt i min sweet spot, sådan här bra ung syrah är jag svag för. Den här årgången tycker jag också skickar in nollfyran i skamvrån; det här är mycket bättre. Urgott nu, men mår förstås bra av att vila till sig en aning och rundas av. Vi får väl se vad andra tycker, har på känn att Finare Vinare sitter och ler med varsitt glas just nu.
Slutligen så vet jag att jag har klagat en del på Systembolaget tidigare. Inte utan fog tycker jag, men man får inte glömma att prisa dem som prisas bör. Idag har jag fått ett så varmt, personligt, engagerat och professionellt bemötande av en butiksanställd att jag blir alldeles lycklig bara jag tänker på det. Tack!
måndag 29 oktober 2007
Blindstyre?
Diskussionen kring blindprovning eller inte slutar aldrig att fascinera mig. Man kan bara konstatera att både etikettdrickande och täckta flaskor har sina fördelar. Något som däremot verkar stå ganska klart är att vinerna på monopolets journalistprovningar sällan bedöms blint, åtminstone om man skall tro Hans Artberg som säger sig vara så gott som ensam om att smaka med bindel på. Det vore roligt att få vara med någon gång och se hur det går till. Blint eller inte så tycker jag vinskribenterna skall ha respekt för att de överhuvudtaget lyckas få ur sig omdömen om så många viner som provas på så kort tid; det är ju mycket lättare att bara ha ett eller två viner att fokusera på och dessutom ha möjlighet att följa dem under en hel kväll till mat. Men ändå - hur mycket kan man lita på journalisternas omdömen? Hur mycket tid och uppmärksamhet får egentligen varje vin?
Vad som fått mig att fundera denna gång är vad som kunde ha varit ett av novembersläppets största brakfynd: 2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous. Producenten är en av södra rhônedalens klarast lysande nytända stjärnor och det här är ett av deras prestigeviner. Det har tidigare funnits i beställningssortimentet för 599 kr och gjorde till det priset Kronstam så lycklig att han delade ut högsta betyg och fyndmarkering i DN 23/9. Även Parker och IWC har delat ut betyg som indikerar världsklass. Pulsen steg alltså en aning när det i listor över novembersläppet inklusive bolagets egna nyhetsbrev angavs att vinet skulle säljas för 199 bagare. Innan ni bokar in ytterligare semester för släppet så kan jag meddela att detta nu är korrigerat på hemsidan och vinet kommer att kosta kanske mer rimliga 499 kr. Vad som däremot är intressant är att läsa alla omdömen kring vinet. På journalistprovningen angavs fortfarande det lägre priset, det är det som anges i alla recensioner. Och se - vinet beter sig anmärkningsvärt mycket som ett tämligen ordinärt 200-kronors vin. Röttorp är ganska ljummen i sin bedömning med prisvärde 3,6 liksom BKWine som ger 15 poäng. Livets Goda landar på 86 pinnar. GP och TTs Sune Liljewall har inte med vinet i sina artiklar så speciellt mycket intryck kan det inte ha gett. Hans Artberg går ännu längre och ger underkänt. Dina Viner har inte kommit ännu.
Det finns förstås en enkel förklaring till detta - att vinet helt enkelt inte är bättre, att IWC, Parker och Kronstam är helt ute och cyklar och att 499 spänn är rena rövarpriset. Kanske. Men jag kan inte låta bli att undra hur omdömena hade låtit om rätt pris hade angetts vid provningen. Hand upp alla som tror att kvalitetsbetygen hade legat högre? Viner har en märklig förmåga att erhålla betyg som motsvarar priset i Sverige, även om det ligger mycket högre eller lägre jämfört med internationellt. En annan fundering är varför ingen av skribenterna ens noterat det uppseendeväckande låga priset långt under marknadsvärdet. För visst känner de väl som proffs till denna producent?
PS. Någon prenumerant som kan berätta vad Kronstam tyckte i Allt om Vin nu när han bedömde detta vin för andra gången på kort tid? [Edit: betyget sänkt till 3,5.]
PS2. Efter lite snokande på nätet ser jag att även Röttorp bedömt vinet tidigare så sent som för en månad sedan, och då delat ut kvalitetsbetyget 19 jämfört med 17 nu. Men det är klart, då visste han att vinet kostade 599 kr.
Vad som fått mig att fundera denna gång är vad som kunde ha varit ett av novembersläppets största brakfynd: 2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous. Producenten är en av södra rhônedalens klarast lysande nytända stjärnor och det här är ett av deras prestigeviner. Det har tidigare funnits i beställningssortimentet för 599 kr och gjorde till det priset Kronstam så lycklig att han delade ut högsta betyg och fyndmarkering i DN 23/9. Även Parker och IWC har delat ut betyg som indikerar världsklass. Pulsen steg alltså en aning när det i listor över novembersläppet inklusive bolagets egna nyhetsbrev angavs att vinet skulle säljas för 199 bagare. Innan ni bokar in ytterligare semester för släppet så kan jag meddela att detta nu är korrigerat på hemsidan och vinet kommer att kosta kanske mer rimliga 499 kr. Vad som däremot är intressant är att läsa alla omdömen kring vinet. På journalistprovningen angavs fortfarande det lägre priset, det är det som anges i alla recensioner. Och se - vinet beter sig anmärkningsvärt mycket som ett tämligen ordinärt 200-kronors vin. Röttorp är ganska ljummen i sin bedömning med prisvärde 3,6 liksom BKWine som ger 15 poäng. Livets Goda landar på 86 pinnar. GP och TTs Sune Liljewall har inte med vinet i sina artiklar så speciellt mycket intryck kan det inte ha gett. Hans Artberg går ännu längre och ger underkänt. Dina Viner har inte kommit ännu.
Det finns förstås en enkel förklaring till detta - att vinet helt enkelt inte är bättre, att IWC, Parker och Kronstam är helt ute och cyklar och att 499 spänn är rena rövarpriset. Kanske. Men jag kan inte låta bli att undra hur omdömena hade låtit om rätt pris hade angetts vid provningen. Hand upp alla som tror att kvalitetsbetygen hade legat högre? Viner har en märklig förmåga att erhålla betyg som motsvarar priset i Sverige, även om det ligger mycket högre eller lägre jämfört med internationellt. En annan fundering är varför ingen av skribenterna ens noterat det uppseendeväckande låga priset långt under marknadsvärdet. För visst känner de väl som proffs till denna producent?
PS. Någon prenumerant som kan berätta vad Kronstam tyckte i Allt om Vin nu när han bedömde detta vin för andra gången på kort tid? [Edit: betyget sänkt till 3,5.]
PS2. Efter lite snokande på nätet ser jag att även Röttorp bedömt vinet tidigare så sent som för en månad sedan, och då delat ut kvalitetsbetyget 19 jämfört med 17 nu. Men det är klart, då visste han att vinet kostade 599 kr.
lördag 27 oktober 2007
2006 d'Arenberg The Laughing Magpie
Sonen och jag är gräsänklingar och har en grabbkväll med bus och lära-gå-övningar framför premier league på TV:n. Han däckade dock ganska tidigt efter att ha svept en helpava av sitt favoritsuperfynd NV Château du Välling. Middag för mig själv således, med en rejäl köttbit och den här nyheten i ordinarie sortimentet. Gjort på sent skördade druvor - Shiraz och Viognier på Côte-Rôtie-manér.
Färgen är mörkt blåröd. Näsan blir lätt bedövad redan av första sniffen när en vägg av syltig frukt, vanilj och alkohol slår emot en. Jag hittar björnbär, blåbär, lakrits, vanilj, aprikoser, svalkande menthol och anis (hostmedicin?), parfymerade blommiga toner och en hint av rotfrukter. Efter några timmar tillkommer även en del örter och såpa. Smaken är fyllig och bred med fullt ös ända ut i den gnuttans bittra syltiga eftersmaken. Jag brukar gilla sådana här viner av och till men känner mig ikväll märkligt kallsinnig inför just den här flaskan. Det är definitivt välgjort och balanserat med de femton procenten alkohol i schack, men ändå... är det här allt, liksom? Högljudd syltig frukt, men jag saknar lite personlighet, lite je ne sais quoi. Jag hoppas det är min egen dagsform som spökar för jag tycker Australien gör många häftiga och goda viner och vi har en del flaskor Shiraz som ligger till sig men just ikväll blev det här vinet stolpe ut. Älskar man aussieshiraz skall man dock inte tveka att prova.
fredag 26 oktober 2007
2004 Château Carbonnieux
Ännu en nollfyra från Bordeaux och den första från det "officiella" primörsläppet. 60% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot och 10% Cabernet Franc. Vinet har luftats dryga timmen. I doften återfinns cassis, en hel del Gravesk jordighet, mint, lite blommighet och ektoner med kaffe och vanilj. Mitt i allting finns också tydliga skitigare toner med lite salta inslag av matjessill/ansjovisspad. Smaken är ganska primärt fruktig med mera svarta vinbär men även lite örter. Vinet är slankt med frisk syra och en ganska sträv ung eftersmak. I det sista glaset hade det tillkommit en hel del stall och ladugård. Gott och lite bonnigt även om det ter sig som ett under av modern fruktighet sida vid sida med Tour de By. Här behövs gärna ytterligare något år för avrundning även om det går att dricka nu. Jag är glad att vi köpte fler flaskor.
2004 La Tour de By
Vinet som får svenska vinälskare att citera och parafrasera Shakespeare! Det är bara att konstatera att vi druckit detta vin tre helger i rad och all eventuell tvekan och alla invändningar om fruktbrist känns som bortblåsta. Vänner från Bryssel uppväxta på Bordeaux gav tummen upp förra helgen och ikväll är det mina föräldrar som får smaka. Allt är väl egentligen redan sagt, möjligen hade den här flaskan lite mera frukt än föregående (även om det fortfarande är väldigt relativt) men annars var det det sedvanliga jordiga blodbadet med järnrör i hand. Lite mindre aska än sist. Eftersmaken aningen mera malörtsbitter men aj så gott och stimulerande. Härlig personlighet! Allt annat än publikfriande men Finare Vinare har redan sagt det bäst: "Många långt dyrare viner lämnar en betydligt mer oberörd. Och berörd är väl det man vill bli - bättre valuta för pengarna är svårt att tänka sig". Amen.
onsdag 24 oktober 2007
2003 E. Guigal Crozes-Hermitage
Vinet som vägrar byta årgång! Vi har haft lite blandade upplevelser av Guigals 2003 Crozes, från väl godkänt förra sommaren till tveksamhet och allsköns tunnelteorier i våras. Vi provar igen, flaskan är något kyld.
Ur glaset stiger en aningens syltig rödfruktig doft med inslag av väl mogna jordgubbar, vinbär och en gnutta björnbär tillsammans med vanilj, en knivsudd vitpeppar, väl ineldad bastu, lite jord, anis och många Rhôneviners signum: herbes de Provence och tallbarr/kåda som bara blir tydligare efter hand. Munkänslan är ganska svalt stram trots all söt frukt med riktigt skaplig syra årgången till trots och hyfsad koncentration som mynnar ut i en lite kort men angenäm och kryddig eftersmak med inslag av mineraler. Riktigt gott till kycklingen. Även om första intrycket förra sommaren var mer positivt, så överraskar vinet till det bättre precis som Finare Vinare redan noterat. Flaskvariation eller världshistoriens kortaste tunnel? Det det saknar i koncentration och intensitet tar det igen på personlighet och ursprungstypicitet. Det känns klart franskt och överraskande drickvänligt, nästan så man vågar ge sig på både Graillots och Robins nolltreor snart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
