torsdag 20 september 2007

Walter Jackson - Speak Her Name (The OKeh Recordings Vol 3)


Bakgrunden till att den här bloggen startades var att jag ville sätta vinupplevelserna på pränt för att på så sätt komma ihåg bättre och samtidigt tvingas strukturera mig lite och lära mig mer. Att de sedan blev offentliga på nätet berodde på en förhoppning om dialog och diskussion med andra vinintresserade. Inspirationen kom efter att ha lurkat hos Finare Vinare ett tag. Men planen var också att skriva om andra väsentliga saker utöver vin. Även om jag lyssnar på musik mer än jag dricker vin så har det inte blivit så många poster om det. Det är dags att ändra på det, för nu sitter jag här igen, kippandes efter andan med gåshud och bultande hjärta och vill bara skrika rakt ut i lycka.

Härom veckan kom nämligen den tredje volymen i Kents återutgivningsserie av allt som Walter Jackson spelade in på Columbia, OKeh och Epic mellan 1962 och 1968. Och vem tusan är Walter Jackson undrar ni? Svaret är: den bäste sångare ni säkert aldrig har hört. Tyvärr sålde han aldrig särskilt bra och är sorgligt bortglömd idag 24 år efter sin alldeles för tidiga död i en hjärnblödning 1983. Han föddes i Florida 1938 och intresserade sig för musik efter att ha drabbats av polio som femåring - han uppträdde på kryckor resten av livet. Skivdebuten kom med gruppen Velvetones 1959 men karriären tog fart när han började spela in för Chicagobolaget OKeh efter att ha upptäckts på en pianobar 1962. OKeh levererade material från bl a Curtis Mayfield, Van McCoy, Barrett Strong och Chip Taylor och man hoppades även på en ny cross-over succé à la Nat King Cole varför man lät Jackson spela in en mängd standards i storbandsformat, men den riktigt stora succén uteblev. Den tiden finns dokumenterad på de första två skivorna i serien, men det är på denna volym hans i mitt tycke starkaste period mellan 1966 och 1968 äntligen givits ut i sin helhet på CD.

Och det är nu orden riskerar att ta slut för det här är så snuskigt vanvettigt bra att jag inte vet var jag skall ta vägen. Materialet är mörkare och souligare vilket passar Jacksons röst bättre än standards. Arrangemangen är stundtals överdådigt dramatiska med körer, stråkar och blås - tänk Walker Brothers, Righteous Brothers eller varför inte Dusty Springfields "You Don't Have To Say You Love Me". Och över alltihopa ligger rösten - urstark men sårbar och sårad, avgrundsdjup men samtidigt lätt svävande, fullständigt översvämmade av känslor. Han skulle kunna sjunga Imse Vimse Spindel och jag skulle ändå lyssna, men som tur är har han ett låtmaterial av högsta klass. Titlarna ger en hint om vad som skall komma: "After You There Can Be Nothing", "My One Chance To Make It" och Burt Bacharachs "They Don't Give Medals (To Yesterday's Heroes)", men inget kan förbereda en på vad som händer när han väl börjar sjunga. Vore jag Scott Walker skulle jag aldrig igen våga mig på "My Ship Is Coming In" efter att ha hört Jacksons definitiva version. Försök sitta still till den bittert hämndgiriga swingorgien "Tear For Tear". Och vad skall man egentligen säga om mästerverket "It's An Uphill Climb (To The Bottom)"? Tre knappa minuter som legat högt, högt på min egen topplista ända sedan jag hörde den för första gången för snart tio år sedan. Fingret hamnar på repeatknappen gång efter gång - man måste ju bara höra låten en gång till, och sedan en till, och en till. Som vanligt när det gäller en utgåva från världens bästa skivbolag ACE/Kent är allting gjort med en massa kärlek från förpackning med rejäl booklet med massor av bilder och text, till alla uppnosade extraspår. Ljudet är förstås i världsklass som vanligt - så här bra har de här drygt 40 år gamla inspelningarna aldrig låtit på CD. Tack för att ni finns!

Den här 100-poängaren kostar lika mycket som en knapp centiliter av 2005 Château Latour och får således betyget superfynd med fyra uttropstecken, tre stjärnor, fem plus, en näve i luften och ett lyckligt leende på läpparna. Den enda nya Kent-skiva ni behöver i höst.

PS. Skivan finns säkert hos många välsorterade skivhandlare, annars kan man beställa på tex CDON.

5 kommentarer:

Finare Vinare sa...

Skivor är ju ett klart överkomligt njutningsmedel.
Åtminstone om man jämför med toppviner från norra rhône;-) Tack för tipset, vi tar det som att den här borde inhandlas snarast. Vi tänder förstås på parallellen med Dusty, och vill bara påminna om förra höstens "The Complete A & B-sides 1963-70" sammanställda av Saint Etienne för Eclipse. Naturligtvis är ljudet i mono, som på originalsinglarna!

mvh,
Finare & Vinare

Frankofilen sa...

Även om jag älskar Dusty (och redan har samlingen ni nämner) så skall man kanske inte dra alltför stora paralleller mellan Walter J och Dusty - det skiljer en hel del dem emellan i övrigt. Men man behöver ju faktiskt inte köpa grisen helt i säcken -det går att provlyssna lite på acerecords.com liksom på amazon.com om man klickar in sig på samlingen The Best of -Welcome Home. Även om snuttarna är korta så får man ju iallafall en liten uppfattning om hur det låter, och förhopppningsvis bli sugen på mera.

Frankofilen sa...

...men han gör rätt härliga versioner av Dusty-klassiker som "The Look of Love" och "Just One Smile" ;-)

Anonym sa...

Hmm... de reaktioner Brother Jackson framkallar hos dig brukar ju regelbundet framträda vid lyssning av svart musik av senare datum (1973 plusminus fyra år).

Ska kolla upp snuttarna på Ace. J kan möjligen vara undantaget som bekräftar regeln.

mvh
S

Frankofilen sa...

S, det var ett kategoriskt uttalande! Jaså, du är modernist ;-)
Själv tycker jag det finns lika mycket bra svart musik inspelad före 31 december 1969 som efter, och letar man efter gåshudsframkallande sångare så kryllar ju sextiotalet av dem. Lyssna tex på valfri av Dave Godins fyra volymer Deep Soul Treasures, eller samlingarna Sanctified Soul eller Out Turn To Cry. Eller varför inte ikoner som Levi Stubbs eller Aretha Franklin? Curtis Mayfiled och Marvin Gaye lät ju lika bra på sextiotalet, debutsingeln "Stubborn Kind Of Fellow" ger iallafall mig gåshud. Eller så går man tillbaka till 1961 och Bobby Blands "Two Steps From The Blues". Som tur är behöver man ju inte välja och jag vägrar personligen ta sida i den diskussion som finns bla inom Northern Soul-scenen. Bra musik är bra musik helt enkelt. Men ge gärna Walter J en chans, det förtjänar han!