1997 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Äntligen har vi lyckas uppfylla några minimikrav för att öppna denna flaska: en ledig helgkväll utan gäster när vi är pigga, utvilade, förkylningsfria och har tid att laga riktigt god mat. Det är förstås tack vara Finare Vinares otroliga generositet vi över huvud taget dricker en Scavino från 90-talet. Flaskan har fått stå upp några dagar för att låta sedimentet sjukna till botten, och det var med en extra bön till den stora korkguden jag greppade skruven. En första sniff visar att alla böner besannats. Färgen i dekantern är klar och mörkt tegelröd. Doften är stor, varm och parfymerad, och någonstans där tar K första sippen och utbrister "Herregud vad gott" och jag kan inte heller hålla mig utan måste smaka direkt medan jag med andra handen kastar pappret med anteckningar all världens väg och vi är redan bubbligt fnittriga av champagnen och pastan är visst klar och barnen sover äntligen och vi kan sätta oss ned medan Mascagnis "Cavalleria Rusticana" i von Karajans svepande tolkning från La Scala dånar i högtalarna och bara dricka djupa klunkar till maten.

Ibland måste man bara njuta och någon mer djupgående analys av vinet blev det inte. Det var helt enkelt suveränt gott och perfekt både till maten och osten och på egen hand efteråt. Klart drickfärdigt med mjuka tanniner men ändå lite välgörande strävhet och mådde bra av en liten stund i karaff. Jag inbillar mig att man känner att årgången var varm och det fanns lite russintoner bland all frukt, blommor och chokladdoppade körsbär men det var suveränt balanserat och kombinerade kraft och finess på ett alldeles utsökt sätt som bara de bästa producenterna kan. Lysande gott - tusen tack kära ni!