2004 Château Grand-Puy-Lacoste

Man känner sig lite som ett barn som överraskas med fingrarna i kakburken när man tullar på sina nollfyror, men man skall dricka det man har lust med, och man kan alltid sätta upp det på erfarenhetskontot. Vill man ha extra stöd så tycker dessutom Parker att det är drickfärdigt från 2007. Yeah, sure. Hur som helst; Grand-Puy-Lacoste är en femte cru som flera tycker är lite underskattad och som brukar göra bra ifrån sig i blindprovningar. Själv har jag ingen erfarenhet, det är första gången vi smakar ett vin härifrån.

Första sniffen bjuder på rikliga mängder grillat kött och köttsafter, lite nötter och en unknad som drar lite åt tryffel men mest åt lite för mogen mögelost. I bakgrunden anas en gnutta cassis parad med ekröndör och lite smörkola. Första sippen är snipig och allmänt ocharmig med vare sig frukt eller egentliga tanniner. WTF, det kan inte vara meningen att det skall vara så här? Men det känns inte som klassisk korkskada heller. Enda lösning är mycket luft och snabbt. Ett par rejäla skummande omhällningar och knappa två timmar senare provar vi igen. Doften inehåller nu mera fräna aromer av ammoniak och grispiss rent ut sagt. De svarta vinbären utgör nu bara ett litet rop på hjälp i bakgunden. Smaken är fortfarande snipig, fruktsnål och vattnig. Riktigt usel munkänsla. Hjälp, det här går helt enkelt bara inte att dricka. K som får vinet blint grinar illa och undrar vad tusan jag har öppnat. Fortfarande hittar jag ingen typisk TCA-doft, men så här dåligt kan det bara inte vara. Ung, kärv, ogin Bordeaux man verkligen måste jobba med har vi druckit förut men det här är löjligt. Det finns ingen som helst likhet med alla recensioner av vinet man har läst.

Det logiska vore förstås att korka upp en ny flaska av samma vin, men de ligger dåligt till rent fysiskt, vi har ingen tid kvar för luftning innan middagen, och jag kan fortfarande inte riktigt skaka av mig misstanken att det på något sätt är mig det är fel på snarare än vinet som kanske bara råkar befinna sig i en riktigt svår period. Istället korkade vi upp en flaska 2004 Château Belgrave som fanns nära till hands. Oj vilken skillnad. Här finns all den frukt vi saknade i GPL, parad med lite fatiga kaffetoner. Efter hand hittar vi också lite stallighet. Definitivt drickbart och ett jättelyft jämfört med förra vinet, fast ändå klart sämre än tidigare. Inte riktigt samma stuns i frukten, klart vattnigare, enklare och lite snipigare än senast. Har någon hällt Antabus i våra frukostflingor? Det verkar helt enkelt inte vara meningen att vi skall dricka vin ikväll. Är månne nollfyrorna på väg till ett riktigt otrevligt ställe? Vi sparar den öppnade hemska flaskan Grand-Puy-Lacoste till imorgon för slutlig dom, eventuell korkskada borde vara uppenbar då. Det vore väldigt intressant att höra om någon har erfarenheter av vinet i den här årgången?

PS. Dag två har de otrevligaste dofterna från igår vädrats bort till största delen. Kvar finns lite unken svartvinbärsfrukt parat med lite källardoft och i bakgrunden lite svinstia. Smaken är snipig, stram och fruktklen. Klart bättre än igår, men så här kan det inte vara tänkt att det skall smaka. Sannolikhetsdiagnos blir ändå låg halt av TCA, alltså korkskada, som strippat vinet på frukt. Retur.