Det är något visst med viner gjorda av riktiga tjurskallar. Ni vet, sådana där vinmakare som alltid gått sin egen väg, ofta som pionjärer tvärs emot alla andra. Tjurig övertygelse tycks inte sällan resultera i bra saker, och om inte annat får man en bra historia. Josh Jensen förefaller vara en sådan vinmakare, när han med en envishet som hos en kalifornisk Thomas Wassberg fortsatte plantera pinot noir uppe på Mount Harlan trots att vetenskapsmännen vid UC Davis menade att druvan aldrig skulle fungera i San Benito County. För varmt och för långt från kusten löd domen. Men för Jensen tycks inte klimatet ha varit det viktigaste när han grundade sitt vineri, han var på jakt efter något annat. Efter att ha spenderat några skördar i Bourgogne i början av sjuttiotalet hos bland andra Romanée-Conti och Dujac var han övertygad om att det viktigaste för att lyckas med pinot noir och chardonnay var jordmånen. Alltså kalksten. Och den fanns i mängder där ute i obygden, långt från asfalterade vägar, telefon och elektricitet. På köpet fick han ett läge som tack vare höjden över havet på 2200 fot berörs av vindar från Stilla Havet och ändå visade sig vara rätt svalt.
När man läser amerikanska message boards figurerar vinerna från Calera ganska sällan, och det är lätt att få intrycket att vinerna är lite tråkiga, ja kanske rent av inte ens bra. Det finns alltid någon mer sexig producent vars maillista får mer uppmärksamhet. Vem vet, det kanske är befogat? Kanske vilar man på gamla lagrar och sin pionjärstatus? Läser man Robert Parker förefaller dock Caleras viner vara bättre än någonsin; det är 98 poäng hit och 97 poäng dit till de olika vingårdsnollsjuorna. Och den stundtals rätt svårflörtade Matt Kramer skräder inte orden i sin bok "New California Wine" (som för övrigt rekommenderas starkt om man är nyfiken på Kalifornien och vill ha en terroiristisk ingång och grundkurs): "Calera is one of California's most important wineries thanks to Jensen's purity of vision and the rigor of his grape-growing and winemaking. You cannot find such genuinely fine wines like these anywhere else. And isn't that what real wine greatness is all about?".
Jag har aldrig smakat något av Josh Jensens viner, men det är svårt att inte bli nyfiken. Fast ikväll handlar det inte om något av de mer kända vingårdsvinerna från de ursprungliga planteringarna; jag är inte ens säker på att några ingående druvor kommer från deras monopol-AVA Mount Harlan. Istället rör det sig om en instegscuvée från ett tiotal vingårdar utspridda över fyra Counties i Central Coast. Men man kan väl alltid få en känsla för stilen? Och det sägs ju ofta att man skall bedöma en producent efter lägstanivån snarare än utifrån prestigevinerna. Vinmakningen låter annars rätt seriös med handskörd, naturjäst och 50% oavstjälkad frukt. 14 dagars maceration med daglig pigeage följd av elva månaders uppfostran i gammal och ny (10%) ek.
2008 Calera PN har en ung, ljus, transparent granatröd färg med klara, orangeskiftande kanter. I doften finns mogna, saftiga hallon tillsammans med körsbär, granatäpple och blodapelsin. Lite mörka köttiga, jordiga drag mullrar till innan de gröna tonerna tar över. Var det någon som sa 50% whole clusters? Här får man inte bara blommornas parfym utan även deras stjälkar, dessutom lite örter och kryddor med kanel, ja till och med en gnutta grönt bananskal i hörnet. Fast det är inte alls någon obehaglig, snipig grönhet. Den lilla mängden nya fat rundar av med en knivsudd vanilj och lite rökiga, eneträliknande inslag utan kladdighet. Druvtypiskt så det förslår.
Smaken ger en typisk kalifornisk mogen fruktighet, men ändå i hyfsat återhållna tyglar. Nog finns viss rondör, men också svalhet och apelsinlika syror. Mitten är kanske en aning gles, och vinet saknar det djup som finns hos favoriter som Hansel, men det smakar ändå riktigt gott. Eftersmaken är något varm men balanserad, och klingar kvar en god stund med lite malolaktisk smörkola. Här känns det som något halvår på rygg bara kan vara av godo även om just det här vinet kanske inte är ämnat för långlagring på samma sätt som vingårdscuvéerna. Allt som allt en givande och tillfredställande cali pinot som klockar in på trygga (89-90+), och det är klart väl godkänt för priset under tvåhundringen.
11 kommentarer:
Låter som en prisvärd Pinot, värd att provas. Jag får helt enkelt svänga förbi moderbutiken och testa själv. Kan liksom inte få för mycket av Pinot.....
Blir spännande att höra vad du tycker. Förvänta dig bara ingen Bourgogne.
Visst är det gott och lätt värt sina 200kr!
Jag tyckte också att det var ganska svalt och återhållsamt i stilen. Ingen självklar kalifornier för mig.
Såklart spelar ens förväntningar in också. Har man så pass lite erfarenhet från kalifornisk pinot som jag så gör ens snobbiga gamla-världen-fördomar att man väntar sig mångdubbla lager ek och bubbelgum varje gång det står kalifornien på etiketten...
/A
Var och inhandlade ett par flaskor på förmiddan så nu har jag den att ställa mot Hansel och Lynmar om nån vecka. Återkommer efter det.
A - mest skulle jag nog vilja få den blint mot en Ahrpinot runt €20. Jag säger inte att det är samma sak, men lite med smörkolan och värmeknorren i slutet fick mig att minnas det (ytterst fåtal) smakprov jag provat därifrån. Kanske skulle frukten upplevas som bra mycket mer mogen vid en direkt jämförelse.
Rara droppar - Kan bli ett kul test, vilken Hansel är det? 2007 North Slope? Spännande att se vad du tycker om jänkarna, utifrån din blogg sluter jag mig till att det är Bourgogne som landar bäst i din gom, men du kanske brukar dricka pinot från hela världen?
North Slope blir det definitivt. Har lite ströflaskor från 05, 06 och 07 så vi får se vad det blir.
Jepps, Bourgogne smakar gottigast hos mig, men det slinker allt ner en del från annat håll också.
Vinet var med blint på vårt klubbmästerskap i AuZone, och gissningarna gick framförallt till Nya Zeeland. Vinet sprudlade av pinositet, och i stort sett utan kalifornisk syltighet.
Nej, syltighet kan man knappast beskylla vinet för. Jag har lagt undan några flaskor, en i mitt tycke god och användningsbar, druvtypisk pinne är inte det sämsta för under tvåhundringen.
Läste precis din sammanställning från klubbmästerskapet för övrigt. Blindprovning är fruktansvärt bra för ödmjukheten. Och väldigt roligt.
Testade av Calera idag och det var helt enkelt inte riktigt i min smak. Det är på något sätt dragningen åt de sura bären som gör att jag inte ger tummen upp.
Det funkade dock till kvällens coq au vin, men besegrades definitivt av Hansel (North Slope) 2006, både som solitär och till maten.
Kul att prova, oavsett.
Se där, nåja man får alltid sätta upp det på erfarenhetskontot. Och visst är Hansels North Slope underbar. Har du provat nollsexan tidigare? När vi drack senaste flaskan kändes som att Parker nog var ganska rätt ute med sin tidiga varning om utförsbacke. I min smak var vinet klart bättre för ett drygt år sedan, och jag tänker inte lagra så värst mycket längre.
Just 2006an av Hansel har jag bara druckit ett par gånger i slutet av förra året, så jag kan inte bedöma nåt utifrån det.
När det gäller Calera så är det helt klart kul med nya bekantskaper. Ibland faller de en i smaken, andra gånger inte.
Det roliga är att jag och sambon kommer fram till samma slutsats gång på gång och vi var rörande överens igen.
Skicka en kommentar