Tack gode Gud för hämtpizza! Efter att ha spenderat huvuddelen av dagen i bilen är inte matlagning det första man längtar efter när resväskorna tömts på svettiga skidkläder. Alltså tar vi ut en fast kurs mot den lokala pizzanasaren medan Roagnas Barbera luftas i flaska.
Skön doft. Vinet formligen skriker Piemonte med sina inslag av körsbär, slånbär, grusiga mineraler, lakrits och örter inramade av lätta, flyktiga slingor av lösningsmedel. På djupet gnäggar lite inslag av brettanomyces, precis lagom för att skänka lite animalisk mystik till doften. Smaken ger ett slankt, ärketraditionellt intryck med inslag av körsbärskärnor och torkad frukt. Jag har ingen aning om hur länge Luca Roagna macererar sin barbera, men klart är att här ryms en hel del nafsande tanniner som tillsammans med de höga syrorna ger mozzarellan på pizzorna en rejäl match. Eftersmaken är frisk och ganska lång. En barbera i riktigt klassisk skrud, som sannolikt dessutom kan ligga ytterligare ett par år; faktum är att vinet bara blev bättre men en rejäl luftning. (89-90)
6 kommentarer:
Välkomna hem till civilisationen! Vi har också nafsat på den här klassiska skruden rätt nyligen, efter att ha missat första tåget när det gick.Och man verkligen blir inte besviken. En riktigt skön antidot till alla moderna ek-barbera vi ledsnat på. Här blir det återbesök i närtid.
tycker inte det är gott, sen att det inte är i närheten av degen det kostar spelar mindre roll...
NV/JT
FV - men håll med om att Roagna precis som Pio Cesare håller sin stil oavsett om det handlar om nebbiolo eller barbera? Vinet doftar mer Piemonte än druva på något sätt; långmaceration och bottilagring sätter sina spår precis som ny ek. Nu skall jag gå och bikta mig efter att ha tussat ihop Pio Cesare och Roagna i samma mening...
NV/JT - nej, tycker man inte om vinet spelar väl priset ingen roll.
Franko - där har du verkligen en poäng. Roagnas stil är unik och genomgående, till och med dolcetton är ju komplex som få. Och vad Luca Roagna tycker om La Spinettas, Braidas och Pio Cesares "cocacola-barberor" kan man lätt föreställa sig...
Apropå Braida fick vi smaka på deras Il Bacialé hos Vinunic härom veckan. Den var lika god som det blindglas Il Monello vi fick på Vinbaren. Man borde återupprätta relationerna med Braida.
Nä. Uppblåsbar Barbara klarar vi oss utan. Braidas Modello och Baciale är två hogpresterare i sina resp kategorier. Märkligt nog helt bortglömda här hemma. På vinunic provningen gick det tillslut upp ett ljus hur bra det här är bland mängder av andra viner med sikte att tillfredsställa allt och alla (eller ingen).
Den 2000 Braida dell'Uccellone som Anders hade med hem till T var helt underbar.....
Men jag Roagnas Barbera är inte dum. Om jag kommer ihåg från Lucas besök, så får den macerera i över 40 dagar. Kramar ur den sista tanninen-molekylen ur skalen.
Skicka en kommentar