Grillpremiär

Det lysande vädret gör att grillpremiären i år infaller samtidigt med Farfars födelsedag. Med tanke på födelsedagsbarnets faiblesse för maffiga viner från Södra Frankrike känns det som ett bra tillfälle att korka upp några grovkalibriga kanoner gjorda på rhônedruvor.

Fast man skall nog inte dricka 2006 Pure nu. Vinet tycks befinna sig i en måttligt charmig mellanfas, eller åtminstone får man hoppas det med tanke på resterande flaskor. Visst finns här en ganska fin om än något stickig doft med kirschlikör, fikon och några romrussin tillsammans med mängder av örter, men även om det undan för undan tittar fram lite kött, tång och blodapelsin känns doften ganska knuten under hela kvällen. Smaken är rejält eldig och rätt tung i gumpen samtidigt som mittpartiet känns en smula ihåligt, som om frukten inte riktigt förmår att bära upp all alkohol. Visst känns det att här finns underliggande kvalitet - syrorna är bra och tanninerna har fin struktur, men tyvärr får man också intryck av att någon hällt en sexa Fernet Branca i glaset när efterbrännkammaren slår på och de årgångtypiska bittra örterna blandas med lakritstoner i spritångorna. Det här är faktiskt rätt tröttande att dricka. Jag finner inga uppenbara tecken på att flaskan inte är koscher, men gör en notering om att ge katten i resterande flaskor i några år. Någon annan som smakat på sistone?

I grenen drickbarhet blir det istället en jordskredsseger för Clarendon Hills 2006 Liandra. Mmm, så fin, alla runt bordet har det här vinet som favorit och givetvis tar flaskan slut först. Doften är vidöppen med druvtypiska, köttiga drag med massor av örter, snyggt integrerade fattoner och en fin blommighet. Maffig och tät i munnen med en stiligt maskerad alkohol och bra lyft från de avgjort icke-artificiella syrorna. Samma fina upplevelse som senast. Gott. (94)