Bilden av årgång 2009 i Bourgogne börjar klarna allt mer. Skribent efter skribent talar om viner med ganska yppig solmogen frukt, tidig tillgänglighet och osedvanligt höga nivåer naturlig alkohol till följd av en ganska varm, torr årgång. Visserligen en bra bit från stekheta 2003, men ändå mer solsken i ryggen än vad som är brukligt på dessa breddgrader. Nu är förstås sådana här årgångsbetingelser kanske inte precis vad stenhårda, terroirtörstande bourgogneskallar önskar sig, och det finns så vitt jag begriper redan nu en del farhågor om lagringsduglighet, men för egen del har transformationen till fullkontaktsfruktslampa gått så långt att jag tycker det låter alldeles utmärkt efter några svårare, regniga årgångar. Speciellt mindre gynnade lägen brukar kunna dra nytta av lite varmare år med viner som får lite mer kropp och minskat behov av chaptalisering.
Domaine Joblot torde vara rätt välbekant i Sverige då vinerna sålts under många år med ständigt återkommande fyndstämplingar. Men producenten gjorde faktiskt come back på monopolet i mitten av mars efter några års frånvaro. Vinerna har inte synts till sedan monopolet beslöt sig för att underkänna den ena av nollfemmorna av kvalitetsmässiga skäl, enligt en diskussion jag hade med importören när det begav sig. Men nu tycks svenskarna tillåtas att återigen ta ställning själva. Dags för ett första smakprov från Givry i Côte Chalonnaise.
Joblots 2007 Clos de la Servoisine inleder med lite smått sumpiga, bonniga drag som snart till övervägande del fläktar bort till förmån för en ganska generös fatbehandling med kryddor, kött, tobak och en smula stallighet som blir än tydligare i det tomma glaset. Frukten rör sig över det rödsvarta spektrat med såväl körsbär, plommon, vinbär och jordgubbar, och så finns här påfallande mycket örter med både pinje, rosmarin och mynta som ger ett sydländskt intryck. En ganska grovkornig sniff, men alls inte dum om man inte har svårartad fatfobi.
I munnen får man rätt gott om fluffig pinotfrukt åt det mörka hållet. Håller man inte på serveringstemperaturen dyker till och med lite hetta upp i svansen, men sådär runt 18 grader återfinner vinet balansen. Mittpartiet är inte alldeles utfyllt, men kan tänkas få mer rondör med lite lagring även om det här faktiskt är helt ok att dricka nu om man inte har problem med visst ungdomligt snörp. Syrorna är inte direkt skyhöga, men de finns där som motvikt till frukten och skänker viss syrlighet till den mer än godkänt långa eftersmaken.
Det här sannolikt inte riktigt vad somliga söker i en Bourgogne men det är svårt att inte gilla vinet med sin aningen grovkorniga generositet. Ett gott glas. (90)
PS. Det finns fortfarande flaskor kvar.
5 kommentarer:
"Ett gott glas" kan vi absolut instämma i, men känns det inte som om de har ändrat på vinmakningen? Nollfemmorna (och äldre versioner) var betydligt tajtare viner i mer klassisk "vin de garde"-stil. Vi fann mycket mer av utanpåliggande fatkryddor den här gången, ungefär som om någon pytsat i ett par glas Malleolus medan vinet luftade i karaffen. Kan väl knappast enbart vara årgången som gett det nya uttrycket?
Hur trevligt det än smakar nu har vi svårt att se en lysande framtid för det här vinet. När det primärfruktiga fluffet lägger sig kan man bli sittande med mest ekfat och alkohol i glaset. Frågan är om man ska göra experimentet - eller låta bli.
Ja, nollfemmorna missade jag ju av uppenbara skäl, och jag har egentligen druckit för få äldre årgångar för att ha en åsikt. Nolltvåan dracks senast på hösten 2008, och med egentligen ganska ljummet intryck, åtminstone blev det ingen post. En purung 2006 Cellier aux Moines i Paris härom året hade både kött och rätt yviga fat med drag av terpentin enl min not, men frukten var förstås slankare och svalare. Tror ni inte mycket kan tänkas hänga på årgångsbetingelserna ändå? Rotofermentors och mycket nya fat har väl alltid varit Joblots melodi? Kollar man Rovanis noteringar från slutet av nittiotalet snackas det om "cassis liqueur" och "plums", och går man tjugo år tillbaka snackar ju Uncle Bob himself om viner som är "spectacularly opaque" och "highly extracted" med "spicy new oak" och "roasted nuts". Det är väl helt enkelt så här Joblot vill att hans viner skall vara, och så årgången på det.
Ja, köpa fler eller inte; det är frågan. Ett gott glas är det ju, om än med vissa smått sydländska drag. Men både jag och K konstaterade när vi drack de sista glasen att vi saknade lite "je ne sais quoi". Det får nog räcka med det här smakprovet, det finns ju så många viner därute.
Sant. Det som gör oss lätt obeslutsamma är dimmiga men positiva minnen av hur årgångarna från 96-01 smakade efterhand.
Smått syrahliknande, mörk bonnig plommonfrukt har det väl alltid handlat om, som vi minns det. Det är kanske vi som blivit mer känsliga för "spicy new oak" - men faktum är att vi inte hittat så här tydliga och burdusa fatkryddor tidigare.
Kryddig ek kan ju komma i ett otal utföranden. De drömskt ljusa sandelträ-tonerna och basar-orientalismen (courtesy of François Frères) i Alexander Stoddens bättre spätburgunders är liksom en helt annan femma... det är nog snarare sånt vi behöver mer av här hemma.
Jag testade oxå för ett par veckor sen och tyckte nog det var lite trögt att dricka upp. Vår flaska hade dessutom en svag biton av mögel, inte speciellt lockande. Håller helt med F&V om att Stoddens variant på ekkrydda är att föredra...
Blä Holger, mögel låter inget vidare. Nej det är nog inte riktigt vad du letar efter om jag känner din smak rätt.
Skicka en kommentar