Payback Time

Okej, vi börjar med tacklistan. Stort tack till gravitationen. Två tummar upp till alla tillverkare av vinkylar för att ni gör så tunga grejer. Fett med respekt till alla flyttfirmor som vill ha så mycket betalt för att bära vinkylen uppför fem trappor att vanligt folk börjar fundera att vafan, jag kånkar väl upp skiten själv då tillsammans med en kompis. Man kan ju istället köpa god Bourgogne för de där tusenlapparna och dricka som lön för mödan. Och slutligen två tummar upp till både Antonio Meucci och Alexander Graham Bell. Tack vare er kunde jag med ett telefonsamtal bli inbjuden att glida in på ett bananskal och njuta frukterna av andras slit.

Först ut har vi en arketypisk vit Bourgogne med stenig gulfrukt, citrus, äpplen och skaldjursmineraler. Smaken är slank och stålig men sträcker ut på ett förträffligt sätt med precis lagom tyngd och skönt infattade fattoner. Henri Boillots 2009 Puligny-Montrachet levererar på ett riktigt övertygande sätt, precis som man önskar att all vit Bourgogne gjorde i den här prisklassen. Vill gärna ha några flaskor av den här. (Ser också att 2010 finns på hyllorna nu, på pappret borde den vara minst lika bra. Någon som smakat?)

Till maten får vi ett till utseendet rent bländande vackert vin i glasen. Vilken lyster och vilken transparens! Färgerna drar sig från brunaktig tegel i kanterna in mot en mer rödaktig kärna. Doften bjuder på nypon, järnfilsspån och massvis med mognadstoner - farinsocker, målarlåda, ett halvt båtsvarv. I munnen svischar syrorna till ordentligt och tanninerna har fortfarande hår på bröstet. Med den här munkänslan landar gissningarna snart på något riktigt moget från Piemonte, säg sextiotal eller tidigt sjuttiotal. Det är inget fel på mineralerna i eftersmaken, men trots en hel del ovationer runt bordet känns frukten en smula klen och uttorkad i min smak. Vinet är absolut gott och levande, men jag föredrar lite mer ungdomlig spänst. Facit: 1967 Fratelli Barale Barolo.

2002 Dominus är mitt bidrag. Bordet ringar snabbt in vinet som en typisk Napa Cab. Jag hade hoppats att det åtminstone skulle bli lite velande åt Bordeauxhållet, men som den här flaskan beter sig med sin flödande, varma cassis- och blåbärsfrukt är det svårt att landa någon annanstans än i Kalifornien. Fatens bidrag av vanilj och kafferost får lite småslängar även om det inte är något jag själv störs över. Snart hörs invändningar om klena syror och lite eld i baken, och visst känns munkänslan ganska bred och stöddig med lite hetta. Kanske beror på det på placeringen efter den syrligt slanka sextiosjuan, men jag har full förståelse för kritiken. Jag hade högre förväntningar på vinet och minns det som klart bättre förra gången. Det är absolut gott men känns samtidigt lite anonymt och lyfter inte riktigt ikväll.

Lyfter gör däremot Freidrich Beckers 2009 Pinot Noir Tafelwein. Här får man massvis med rätt mörk och solmogen pinotfrukt tillsammans med mineraler, citrus och lite örtiga, skogiga inslag. En massa fat slåss också om utrymmet, men de är pålagda med ytterst varsam hand och bidrar mest med lite lakrits och en komplex kryddighet. Tysk pinot kommer upp som förslag tämligen omgående, och det tar inte lång stund innan vi landar hos Becker. Det är roligt hur hustypiska deras viner är; har man smakat den billiga spätburgundern vet man vad som väntar även om varje steg i kvalitetstrappan fyller på med mer komplexitet, djup och längd. Det är svårt att inte göra jämförelser ur minnet med den underbara 2009 Sankt Paul. Skall man vara ärlig handlar det kanske mer om en stilskillnad än en uppenbar kvalitetsskillnad, även om det här vinet är dubbelt så dyrt. Sankt Paul känns lite rödare och slankare, medan Tafelwein är fläskigare och maffigare, med mer tryck men också en gnutta värme i eftersmaken. Redigt gott hur som helst.

Men frågan är om inte nästa glas är snudd på ännu bättre? Eller kanske inte, det är svårt att lyckas hitta någon Svarte Petter när man har Sylvain Cathiards Aux Malconsorts i ena handen och Beckers Tafelwein i den andra. Låt oss istället konstatera att båda vinerna är lysande goda i var sin stil. Om det var lätt att landa i Tyskland med Becker är det lika lätt att hamna i Bourgogne här. Ja, med den här fina blommigheten och kalkstensmineralerna är det väl egentligen bara två byar som är aktuella - Chambolle-Musigny eller Vosne-Romanée? Men en Chambolle borde väl ha rödare frukt? Den här doften fångar oss ordentligt och vi sitter nästan stumma medan England gör 3-2. Ah, strunt samma, låt oss istället nysta upp den här komplexa väven av blommor, stenar och frukt. Vinet är elegant i ordets rätta bemärkelse, finstämt intensivt med underbara proportioner på aromerna i den slanka men långa smaken. Underbar Bourgogne.

Stort tack att jag fick vara med. Skall ni någonsin släpa ned den där vinkylen igen tänker jag ge ett handtag.

PS. Bakgrundsstoryn här.