Sådärja Bordeaux, nu är vi kompisar igen. Efter lite småjobbiga konfrontationer med plufsiga, tunga nollnior står skåpet där det skall. Det är ju sånt här ni är bäst på. Nog finns det rätt mycket trä i doften, men det handlar om goda fat med salmiak, tobak och en begynnande stallighet. Och så skön pauillacfrukt på det, toppad med lite jord, blommor och mint. De bananskal jag hittade i både den här årgången och nollsexan när de var purunga är som bortblåsta, nu handlar det bara om ren cassis med en liten plommonkant.
I munnen landar ett vin med den där typiska balansen bordelaisarna är (eller åtminstone brukade vara) så bra på. Syrorna är friska, tanninerna nafsar lätt och mitt i allting går en stråle av skön cab/merlotfrukt. Det är osött och friskt, men ändå med kraft. Efterklangen är lång med en skönt småsalt mineralkänsla.
Här har väl egentligen inte hänt så himla mycket på snart fem år. Även om vinet är öppet och harmoniskt att dricka nu lyser de riktiga mognadstonerna med sin frånvaro. Sådana här grejer verkar kunna ligga hur länge som helst. Nästa flaska kan säkert vänta fyra-fem år även om det är en ruskigt god claret redan nu.
2 kommentarer:
någon nollnia som varit okej?
Anders
Tja, typ åttio stycken här:
http://frankofilen.blogspot.se/2010/09/2009-bordeaux-med-tryffelsvinen.html
Grejen är nog att inte öppna dem nu...även om alla andra verkar tycka de är hur tillgängliga som helst, utan tyngande känsla...
Skicka en kommentar