2009 Donkey & Goat Syrah The Recluse

På vinfronten intet nytt. Skyttegravskriget pågår med oförtruten intensitet. Ena sidan levererar en kanonad med andemeningen att alla naturviner är defekt skräp som aktivt måste motarbetas. De är så konstiga och dåliga att de sänker varje seriös restaurang. Ja, de är helt enkelt rena lurendrejerierna och mest ett substitut som passar de stackars fattiglappar som inte har råd att köpa riktigt vin, helst Graaand Kryyy.

Andra sidan svarar med att avfärda majoriteten av världens kvalitetsviner som kemiska dekokter som mest ger huvudvärk. Gud vet vilka tillsatser de har hällt i vinerna i jakten på höga poäng! Och inte uttrycker den där eksoppan någon terroir heller. Det är mest söndersvavlat skräp lämpat för gamla mossiga etikettsdrickare som inte har fattat ett dyft.

Det generaliseras och överdrivs och avfärdas med bredast möjliga penseldrag. 2013 finns det vinlistor på restauranger och vinbarer som tycks mer sammansatta av rent ideologiska skäl än av det faktum att vinerna levererar. Samma sak med en del importörers och vinhandlares sortiment, fenomenet är internationellt.

Kvar i ingenmansland finns en samling producenter som oftast inte har bett om att få tillhöra varken den ena eller andra falangen i detta ställningskrig. De försöker bara göra de bästa viner de kan utifrån den jordplätt och det klimat som naturen har skänkt dem. Det kan innebära att man använder mer eller mindre svavel, och det kan involvera uppfostran i såväl nya som gamla ekfat av varierande storlek och mängd. Ofta förvaltar dessa vinbönder ett arv från en eller flera generationer bakåt, eller så har de startat från början med egna händer. Men alla har de hantverket och noggrannheten gemensamt.

Om några år kommer förstås hela den här diskussionen att te sig löjlig. Ena sidan kommer att upptäcka att de missar mängder av urgoda, spännande viner från producenter som ibland tillhör topparna i sina respektive appellationer. Och att som en del naturvinstalibaner avfärda några av världens mest eleganta, sinnliga och terroirdrivna viner på rent ideologiska grunder är förstås inte heller hållbart. Åtminstone inte om man verkligen gillar vin.

____________________________________

Var har vi då lilla Donkey & Goat i allt detta? Ja, var har vi dem egentligen? Det säger sig väl självt att ett vin från ett så onaturligt område som Kalifornien inte kan vara naturligt? Speciellt inte med en så rent huvudvärksframkallande alkoholnivå som dryga fjorton procent. Det hade möjligen gått bra hos en klunkbar naturlig sydfransos från Languedocs bakvatten, men njae... Och så är ju vinet delvis uppfostrat i ettåriga franska fat som ger lite träsmak. Terroirdödare! Det här är helt klart något för grand cru-maffian som gillar svindyr biff med béa, gärna på någon annans representationskonto.

Fast vänta nu, det handlar ju om en liten småskalig producent och druvorna är biodynamiska eller ekologiska eller något annat hokus pokus. Vinet är ju tamejkatten fottrampat, och man använder ingen odlad jäst, bara den som redan finns på druvorna. Självklart är vinet varken filtrerat eller klarnat, och man tillsätter inget eller minimalt med svavel. På hemsidan upplyser man om att vinerna ofta är grumliga, speciellt de vita. Grattis restaurangkunder! Man gör ju till och med något så bisarrt som ett skalmacererat orange vin på Rousanne, for crying out loud. Och när naturvinsmormor Alice Feiring i sin bok "Naked Wine" listar producenter som är värda att dricka är Donkey & Goat representerade som en av bara en handfull jänkare i en flod av europeiska naturliga skräpviner. Det här går säkert rakt in på vinlistan på NOMA, se upp alla sommelierer som vill att gästerna faktiskt skall njuta av vinet.

Hmmm. Om vi kanske skulle smaka på vinet istället, utan ideologiska glasögon? Tillvaron blir liksom enklare då. Efter någon timme i öppen flaska har doften tagit ut en sagolik höjd. Attans vilket sniffevin, det är alldeles ljuvligt att sätta näsan till kupan. Det här är toppklass, rena referensmaterialet för syrahdruvan med hallon, björnbär, svarta oliver, lufttorkad skinka, rökt korv, enbär, kryddor, lakrits, en liten grön örtkvist... snälla stoppa mig. Och så lite blommiga topptoner som sannolikt kommer från de tre samjästa procenten viognier. Det här utlovar stordåd, vem behöver Côte Rôtie när man har Anderson Valley?

Smaken lever kanske inte riktigt upp till allt detta. Den är allt annat än dålig men tar oss ner på jorden en smula från svindlande höjder. Framför allt handlar det om spets med riktigt höga syror i en bedrägligt slank kropp helt utan tyngande hetta. Det finns både frukt och nafsande tanniner, men det känns som att vinet skulle må bra av att rundas av med något år på rygg. Samtidigt kan jag inte låta bli att sträcka mig efter en klunk efter annan redan som vinet är nu. Eftersmaken klingar en rejäl stund med massor av svarta oliver och blodapelsin. (92+)

Se där så enkelt det var. Är det gott så är det gott. Kan vi inte sluta krångla till allting och i stället bara försöka behålla nyfikenheten och älska vin?

PS. Finns i BS till riktigt bra pris via importören Vinopia ( runt $40 + skatt på plats i Cali). Jag måste erkänna att jag har träffat ägaren Zwampen i ett privat sammanhang en gång och tycker att han är en riktigt trevlig prick. Det sagt så har Vinopia samlat på sig ett ruskigt skönt sortiment av jänkare. Jag beställde en låda blandat från BS och det mesta har levererat.