Jag brukar inbilla mig att jag inte gillar sauvignon blanc. Visst, karaktären är fruktansvärt tacksam att plocka blint oavsett om den uppfostrats i tank eller ny ek, men det är också karaktären som är problemet. Alldeles för ofta antar den närmast parodiska, enkelspåriga drag, om den så kommer från Loire eller Nya Zeeland. Hur kul är egentligen de där gräsiga krusbären?
Jag inser ju att det där är en fånig hållning. Som vanligt handlar allt om vilken hantverkare som gjort vinet. Ta till exempel Gérard Boulay. Hans 2011 Clos de Beaujeu var en rejäl ögonöppnare på Vinosapiens Rust Never Sleep-provning i höstas. Så här kan man ju göra sauvignon blanc! Fast kvällens vin är faktiskt ännu bättre.
Boulays 2013 Monts Damnés (underbart vingårdsnamn) bjuder på flintrökig, knastrande sten tillsammans med citrusfrukter, och så en liten knorr av örter, vinbärsblad och lakrits. Renheten och elegansen är slående, samtidigt som det finns en rejäl kärna av frukt, massvis av extrakt och en riktigt lång eftersmak. Lysande balans helt enkelt, och en underbar munkänsla där den lilla grapebeskan i svansen får en att vilja ta en klunk till. Vilket försommarvin! Fullständigt svingott.
1 kommentar:
kan bara hålla med...lysande...renhet, skärpa, spänst, matlirare...
Skicka en kommentar