Lamm med örter och vitlök, ratatouille, färsk baguette. En kombination som aldrig tycks misslyckas med att plocka fram det bästa ur en Châteauneuf-du-Pape. Inte så konstigt egentligen, bondsk och rustik mat från trakten brukar med funka med viner från alla klassiska vingårdar i Europa. Sedan underlättar det förstås om det handlar om ett traditionellt hantverk snarare än något modernt, fatat poängmonster...
Jag har så gott som slutat köpa Châteauneuf. Det blev helt enkelt lite för mycket ett tag med nollsjuorna, och det finns gott om dem kvar i förråden. Dessutom är stilen kanske inte riktigt den jag helst söker nuförtiden, men det har ni hört förut.
Men förra sommaren semestrade vi i Vaucluse. Jag inledde med att köpa en blandlåda i den ypperliga lilla affären Vinadea mitt inne i byn, där man handlar till praktiskt taget samma priser som ute hos producenterna. Aktuell årgång var mestadels 2011, ett år som inte är en favorit. Vinerna är lite för varma enligt mitt tycke, och saknar lite fräschör. Men två elvor fick följa med hem, den underbara 2011 Pégau med sin charmiga drick-nu-karaktär, och så en flaska av kvällens vin.
Blint har jag i andra årgångar misstagit Bois de Boursans Cuvée de Felix för just Pégau. Kanske är det den traditionella stilen som drar sig åt den mörkare, vildare sidan med blod, kött och kryddor. Eller så handlar det helt enkelt om brettanomyces. Precis som hos Pégau finns här nämligen de där typiska dragen. En del talar om gamla plåster, men för mig handlar det alltid om en doft av häst och stall.
Somliga slår bakut direkt när det ett vin har brettanomyces. Rör det sig om lagom nivåer tycker jag den ger en extra dimension av komplexitet, i såväl Châteauneuf som mogen Bordeaux. Här funkar det med bravur. Hallonen, körsbären och garriguen sitter också klockrent. Invändningarna handlar snarare om en lite för tilltagen rondör och värme, men det är randanmärkningar. Syrorna finns trots allt där, och det här är riktigt bra jobbat i ett svårare år. Gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar